Det pressetiska systemet är – som så många andra etablerade publicistiska sanningar – format under en epok då massmedial kommunikation var en knapp tillgång, kontrollerad av ett begränsat antal chefspersoner med makten och ansvaret stadigt parkerade på sina skrivbord.
Nu är massmedial kommunikation billig och lättåtkomlig. Det är inte längre mediet som är budskapet som Marshall McLuhan sa på 60-talet, utan budskapet som är mediet som Manuel Castells sa 35 år senare. Det vill säga att den avsändare som talar starkt och framgångsrikt direkt till sin (oftast hängivna) publik, den blir sitt eget massmedium – som i styrka och makt väl kan mäta sig med traditionella, institutionella massmedier som tidningar och public service-bolag.
Det är denna förskjutning i makten över agendan, över det offentliga samtalet, över vad som publiceras och vad som inte publiceras, som avspeglas i den högst ovanliga massdomen från Pressens opinionsnämnd.
Förloppet
Framförallt speglar fällningarna den utmaning som journalistiken ställs inför av de sociala medierna, med sin kötta in i kaklet-estetik och sin ”detta är min sanning”-etik. Och hur övermäktig frestelsen att gå ner på gatan ibland kan vara även för härdade publicistproffs. (Fyra fällningar på Expressen! Varav en på chefredaktören själv, i en text som var så lång att han måtte haft väldigt gott om tid att tänka över den.)
Det centrala förloppet var ju så här:
En person med många följare publicerar i sociala medier våldtäktsanklagelse mot namngiven känd journalist, underbyggt med argumentet ”detta är min sanning”.
Trots att det argumentet inte är giltigt i journalistiska bedömningar följer flera stora journalistiska medier strax efter och vidarepublicerar anklagelserna och namnger den anklagade. (Därpå kommer en handfull liknande berättelser, med anklagelser och namngivning.)
Varför gör man så?
”Stort förtroendekapital”
Det bästa argumentet för namnpublicering är att de anklagade personerna i sina offentliga roller har ett stort förtroendekapital, vilket ger olika typer av makt och inflytande. När förtroendet sätts under omprövning och omvärdering är det en process medborgarna har rätt att känna till.
Det finns också en principiell kritik mot anonymiserade uthängningar. De har något ofullgånget och fånigt över sig, som en invit till gissningslek. Ändå är det den halvmesyr journalistiken hankat sig fram med.
Ett skäl som ibland framförs är att det inte skulle gå att rapportera begripligt utan namns nämnande. Det är nys: det har ju till exempel gått utmärkt att rapportera effektivt om Kulturprofilen utan namn.
”Upphetsat flockbeteende”
Snarare hände väl det att många verksamma i journalistiska medier såg den vilda framfarten i de sociala medierna – oemotsagd tvärsäkerhet, upphetsat flockbeteende, direktutdelade skamstraff – och tyckte det såg rätt bra ut. Och greps av lust att närma sig det tillståndet.
Delvis också för att man i traditionella medier lade märke till en ganska stor och bred läsekrets (sånt lägger mediechefer märke till) som uppskattade det som gjordes i sociala medier, och som anklagade journalistiska medier för att förtiga viktiga saker. Saker som de, läsekretsen, hade velat veta.
Och istället för att stå fast vid journalistiska principer om verifieringskrav och kritisk värdering, istället för att försöka förklara dessa principer för en alltmer rastlös läsekrets, istället lät flera redaktioner de sociala medierna visa vägen.
”Ett alternativt system”
Den oreglerade nätagitationen, med sin kötta in i kaklet-estetik och sin ”detta är min sanning”-etik, har därmed stigit upp som ett alternativt system, som en utmanare, till journalistiken när det gäller att organisera massmedial kommunikation kring samhällsviktiga frågor.
Det är ingen liten sak.
PON:s massfällning avspeglar också att centrala och kulturbärande lager i det svenska medieetablissemanget överväger att lämna det pressetiska systemet.
I varje fall när det gäller.