Det beskrivs som en av de större förändringarna av kulturpolitiken på senare år. Kultursamverkansmodellen sjösattes 2010 av Lena Adelsohn Liljeroth, dåvarande kulturminister, och syftade till att ge landsting och regioner större inflytande över hur de statliga pengarna skulle fördelas.

Tanken var att decentralisera kulturpolitiken och skapa mer kompetens på regional och lokal nivå.

Statliga pengar till samma mottagare

Nu har en arbetsgrupp i riksdagens kulturutskott, med representanter från alla partier utom Vänsterpartiet, undersökt hur kulturvärlden påverkats av den nya modellen.

Men den nya utvärderingen visar att de statliga pengarna i hög grad går till exakt samma institutioner som innan modellens införande.

– Resurserna har egentligen inte ökat sedan dess. Och institutioner har de kostnader de har. Så varje försök att etablera en ny verksamhet hade inneburit att skära ner på en befintlig, konstaterar Niclas Malmberg, kulturpolitisk talesperson för Miljöpartiet. 

– De tillskott som har gjorts har kommit från regionalt håll och man har stärkt de verksamheter man har, säger han.

”Positiv känslan kan bytas i negativ stämning”

Så utifrån att regionerna skulle odla sin särart att lyfta fram regional variation har samverkansmodellen inte lyckats.

– Men samtidigt har kulturfrågor lyfts upp och hamnat på dagordningen. Och för att kulturen ska få mer resurser måste den finnas på dagordningen.

Problemet är att när regionerna ofta har engagerat sig i kulturen, och även gått in med mer pengar, har detta inte motsvarats från statligt håll. Något som SVT rapporterat om tidigare.

– Och det skapar en rädsla för att den positiva känslan kan förbytas i negativ stämning om man känner att det inte leder någonstans, säger Niclas Malmberg.

”Stockholm skulle ge mer tyngd åt modellen”

Men kulturminister Alice Bah Kuhnke tillbakavisade tidigare i höstas kritiken och menar att staten ändå tar ansvar.

Har kultursamverkansmodellen varit slöseri med energi?

– Nej, tvärtom, att få ökad fokus på regional kultur är positivt. Men det finns en skevhet i och med att Stockholm inte ingår i modellen. Om Stockholm var med skulle det ge mer tyngd åt modellen. Särskilt vad gäller dialogen mellan regioner och stat.

Andra punkter som måste förtydligas är kulturmiljöfrågorna. Och huruvida bildkonstnärerna ska ingå i modellen.

Så den duger inte som den är i dag?

– Nej, men det här är ett första steg. Vi pekar på problem som finns. Men om man ska dra nytta av den process man varit igenom måste vi gå vidare med modellen, säger Niclas Malmberg.