Monica Wilderoth, avgående teaterchef på Borås Stadsteater, skriver om varför hon valt att lämna teatern i förtid. Foto: Pressbild.

Wilderoth: Därför lämnar jag stadsteatern

Publicerad

”Jag avlutade mitt uppdrag i förtid för att administration och ledning systematiskt förhindrade mig att fullfölja mitt uppdrag”, berättar teaterchefen Monica Wilderoth.

Låt oss börja från slutet.

Ibland blir verkligheten förfärande tydlig, inte minst när man får lov att stiga in i en pågående berättelse retroaktivt, fast nu med ett slags facit, där det blir möjligt att lägga del intill del och då se hur ett mönster framträder. I all den turbulens som nu har varit under den senaste tiden har också ett mönster blivit tydligt för allmänheten. Man kan säga att Borås Kulturförvaltning på ett sätt har visat sitt rätta ansikte.

Det blir uppenbart att det inte bara är en fråga om teaterchefen som person, utan det är istället, vilket nu framgår med förfärande tydlighet, en ideologisk fråga om hur en institution som Borås Kulturförvaltning har skapat sig en helt egen dagordning, byggd på total dysfunktion. Den som då stiger in som konstnärlig ledare till Borås Stadsteater, där måttet på framgång mäts i antalet besökta presidiemöten eller antalet försålda biljetter, den personen måste också vara förberedd på att stiga in i en verklighet som styrs av andra lagar än de synliga

Jag vill vara mycket tydlig, enkel och klar i detta, och när jag använder mig av konkreta exempel är det enbart för att belysa just systemfelet. Jag är inte ute efter att offentligt hänga ut varken kulturnämndens ordförande Bengt Wahlgren eller kulturchef Eva-Lotta Franzen, även om jag har svårt att tänka mig två personer mindre lämpade för sina uppdrag än dessa, men på ett sätt är cirkeln sluten nu när Eva-Lotta Franzén stiger fram med en lösning på alla problem, nämligen att hon tar över det operativa ansvaret för teatern.

Det blir sagt så här: (Radio Sjuhärad, 8/11) ”I väntan på att en ny teaterchef kan tillträda kommer Eva-Lotta Franzén att ta ett större operativt ansvar för teatern”. En fascinerande rockad och en tydlig bild av det som också är min kritik av teatern i Borås. Det står nu helt klart att Borås Stadsteater bara har en enda funktion, nämligen att administrera sig själv. Och där till slut innehållet är försumbart, för hur kan Franzén plötsligt ha kvalifikationer att leda en teater där jag avsade mig uppdraget, där Sandström blev avskedad? Ja, hon kanske är en riktig iller på att arkivera papper, men när blev hon i allt detta också kvalificerad till att leda en teater? Men, som sagt, det är bara delar av helheten. Hon kommer säkert att vara en lysande tillförordnad teaterchef, i alla fall för en teater utan vare sig form eller innehåll, för det är en sådan som de vill skapa. Vi har ett sådant facit framför oss nu nämligen.

Vi lever i konsekvenserna av ett ideologiskt maktskifte. Det är uppenbart. Vi rör oss in mot ett samhälle där livsviktiga referenser som bildning och kultur istället har transformerats till symboler och emblem och där skatteunderstödd kulturell verksamhet plötsligt anpassar sig själv till ett marknadskrav som ingen egentligen har formulerat.

I ljuset av det är det som sker inom Borås Kulturförvaltning helt självklart och naturligt, där exempelvis en av kulturnämndens representanter på allvar frågar mig hur jag kan tacka nej till 170.000 kronor i intäkter, det vill jag naturligtvis inte, frågan är felformulerad, för jag hade lagt en repertoar där teaterns egen verksamhet gick före uppdraget att ge plats åt en inhyrd revy. Kommunalförvaltning och ledning har valt att äga problemformuleringen och diskvalificerar då också svar som inte passar in i deras mall.

Så, ja tack, gärna 170.000 kronor, men också en repertoar för det som är teaterns uppgift, att visa teaterns föreställningar. Det finns ett systemtänkande redan nu, på alla nivåer, där kvalité väger lättare än kvantitet. Är exempelvis antalet försålda biljetter till en teaterföreställning ett mått på dess värde? Ja, möjligtvis om man hade varit direkt beroende av inkomsterna från föreställningen, men teater, bibliotek, bildningsförbund använder sig av en annan ekonomisk analysapparat. Nej. Jag tar tillbaka. En teater borde använda sig av en annan analys.

Vi lever också i en tid där begrepp och ord långsamt har förlorat sitt värde, sitt innehåll och i vissa fall till och med själva sin substans. I namn av valfrihet har vi skapat en rad situationer styrda av den direkta motsatsen. Vi har skapat kulturella institutioner präglade av vanmakt, där den offentliga förvaltningen direkt lägger sig i en konstnärlig verksamhet för att generera just en ökad biljettförsäljning, till exempel. Är det uppdraget? Jag skulle vilja säga tvärtom.

En teater skall konstnärligt vara frikopplad från administration. Det omvända skall också vara gällande, naturligtvis. Den härdsmälta som nu är tydlig i Borås skapades på grund av just oförmågan att särskilja det ena från det andra. Och, när det står uppenbart för alla och envar att det finns någonting som inte stämmer, ja, då finns det ingen i ledande funktion som ens kan tänka sig att det har begåtts ett fel. En värre arrogans och maktfullkomlighet får man leta efter. Ja, jag inledde med att säga att det nu finns ett slags facit, för plötsligt börjar de här enskilda delarna bilda en helhet, som också blir tydlig för människor utanför själva berättelsens kärna.

Det är med andra ord dags för mig att träda fram och berätta mer utförligt om varför jag, efter en mycket lång både inre och yttre kamp, valde att helt stiga bort från Borås Stadsteater.

Grunden till varför jag avgick är naturligtvis att jag till slut förstod och accepterade att teatern aldrig skulle kunna fullfölja det uppdrag som en Stadsteater har, nämligen att erbjuda en scen som kan skapa en komplexitet, som vågar ta ansvar i fråga om klass, kön, etnicitet, en teater som litar på att publiken har ett behov av ett kvalificerat samtal, och som vägrar underkasta sig ett marknadsideal där framgång räknas i antalet sålda biljetter. En kommunal verksamhet har ett annat uppdrag än exempelvis en privatteater, som är beroende av direkta intäkter. Eller hur?

Vårt uppdrag räknas som så viktigt att det skyddas från den typen av beräkningar, just för att det centrala är det öppna kritiska samtalet. Det var min utgångspunkt när jag påbörjade mitt arbete som teaterchef i Borås. Jag hade visioner, lust, kunskap, vilja. Jag ville arbeta med allt det som en teater av den här storleken kan erbjuda. Jag litade också på att processen i det här arbetet skulle visa att människorna i Borås faktiskt både vill och är värda en teater som är större än den egna staden. Jag tror fortfarande att det är så. Teaterns uppgift är alltid större och i förlängningen finns det naturligtvis en ideologisk dimension i detta.

När jag väl lämnat min position på teatern, när jag börjat samla ihop mig för att lämna staden, så nås jag av beskedet att Kulturförvaltningens chef Eva-Lotta Franzén har haft ett möte med teaterns personal och där hon som svar på frågan om varför jag sagt upp mig, angett som orsak att jag skulle ha varit missnöjd med min arvodering gällande regiuppdraget för Brothers in Blood. Nej, så var inte fallet. Och nej, så behandlar man inte sin personal, demoniserar mig i ett sammanhang där jag inte kan svara och där man anger en grund för mitt avslut som aldrig varit aktuellt. Så, en gång för alla: jag avlutade mitt uppdrag i förtid för att administration och ledning systematiskt förhindrade mig för att fullfölja mitt uppdrag. Och ja, hör och häpna, trots att jag både är ung, kvinna och ibland till och med arg, så förstår jag att administration ingår i uppdraget som konstnärlig ledare. Jag steg in i teatern med en tillit till publiken, till mig själv, till teatern som en plats där avgörande möten kan ske, för så var det för mig, så är det för mig. Allt detta litar jag fortfarande på.

Det som jag däremot inte längre litar på är krafterna inom administration och kommunalpolitik i Borås som tycks föra en politik och administration som sällan eller aldrig blir synlig, just för att den förs bakom stängda dörrar.

Jag är inte intresserad av att tala om Monica Wilderoth, faktiskt inte.

Jag talar däremot gärna om det uppdrag som jag blev förhindrad att genomföra och där nu det direkta avskedandet av Gugge Sandström blir en så tydlig bild av det som sker inom teatern. Så, tillbaka till ruta ett och varför jag nu stiger fram i den här artikeln.

Den 7 november nås jag då plötsligt av nyheten att den tillförordnade teaterchefen vid Borås Stadsteater, Gugge Sandström, har tvingats bort från sin post som tillförordnad teaterchef. Det sker innan han ens har hunnit påbörja sitt uppdrag. Två dagar, sedan föll bilan. Hans brott? En kort intervju i lokaltidningen BT som leder till ett dramatiskt avgörande där Gugge direkt och omedelbart frikopplas från sina kommande uppgifter.

Bengt Wahlgren, Kulturnämndens ordförande säger: ”Vi har inte längre något förtroende för honom som chef.” Nu är Gugge inte vilken duvunge som helst i chefssammanhang, hans erfarenhet av att vara just i ledande befattningar inom Teatersverige är imponerande. Han har arbetat i drygt 40 år och som teaterchef i 28 år. Under 14 år var han chef för Folkteatern i Göteborg, tidigare var han teaterchef för Älvsborgsteatern, Borås stadsteater, vice teaterchef, planeringschef på Göteborgs Stadsteater, samt prefekt på Teater- och Operahögskolan i Göteborg. Med andra ord, man kan ha vilken uppfattning som helst om Gugge Sandströms syn på teaterns uppgift, men han har genom sin erfarenhet förtjänat ett förtroende, en grundläggande respekt om man så vill, en tillit hos människor som arbetar med teater.

Men, Bengt Wahlgren arbetar inte med teater. Och han tycks också mena att förtroende är samma sak som att tiga, spela med, inordna sig. Sandström får gå, och det med ett beslut från en enhetlig kulturnämnd.

Gugge Sandström och jag har säkert olika uppfattningar i en rad olika frågor, så fungerar ett kreativt samtal, där syftet är att skapa teater, konst eller litteratur. Öppenhet. Man använder motsatserna för att skapa en konstruktiv grund. Ett sådant arbete måste vara befriat ifrån rädsla, ifrån repressalier. Det här är en sådan självklarhet att jag knappt ens kan förmå mig att skriva det, för när blev det sagt att kritik skall bestraffas med maktfullkomliga reducerande åtgärder, som avsked? Och vad var det Sandström sade, egentligen? Ja, att det är krångligt när det inte finns en handkassa på teatern, exempelvis.

Och det är i detta sammanhang som det nu blir aktuellt att återvända till den dag då jag formellt sade upp mig, den dag då jag förstod att mina möjligheter att fullfölja uppdraget som konstnärlig ledare aldrig skulle bli verklighet, för det hade aldrig varit tal om att skapa en sådan teater som vi fått i uppdrag att göra, för det var bara ett spel med ord, ett spel med människor – och det på bekostnad, faktiskt, inte bara av den seriösa teatern, utan också som ett missbruk av bland det finaste förtroende man kan få, nämligen att använda skattebetalarnas medel.

Jag vill mena att Borås kulturförvaltnings ledning på ett sätt är demokratins dödgrävare, för när nästa teaterchef träder in på scenen så kommer hen känna av skuggorna av det som skedde mig, som skedde Gugge. Och tystnad och rädsla är verklighet.

Så, vi är på ruta ett. Gugge Sandström är avskedad och jag skall försöka definiera omöjligheten i det uppdrag som Borås Kulturförvaltning försökte tvinga in mig i, som då ledde till att jag lämnade min tjänst. Och eftersom jag vill undvika att tala i egen sak så låter jag en del av aktörerna få tala själva, som här i GP (9/11) där jag citerar ett stycke som gör härskartekniken tydlig:

”Ulf Olsson (S) är Kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd med ansvar bland annat över finans-, näringsliv- och samordningsfrågor i Borås.

Hur ser du på kritiken?

– Jag förstår den inte. Kulturnämnden och politikerna har aldrig lagt sig i de konstnärliga frågorna och såvitt jag vet har det inte framkommit några exempel som visar på motsatsen.”

Eftersom jag nu under mer än ett år har påtalat just det avgörande problemet med att ha teatern liggandes under kulturförvaltningen och kulturnämnden, som både direkt och indirekt påverkar den konstnärliga processen, så är det ett minst sagt anmärkningsvärt påstående, men också symptomatiskt för den totala brist på självinsikt som präglar förhållandena inom teatern.

Man kan påverka de konstnärliga frågorna genom att leda bort arbetet från den egentliga uppgiften, som ju är att skapa teater, till att handla om meningslösa formella processer och administration för administrationens egen skull, vilket också Gugge Sandström påpekade i all enkelhet, (BT 5/11) när han upptäckte att det inte ens fanns en handkassa. Fast, det problemet löste man ju enkelt i Borås, genom att avskeda Sandström.

Det som gör den här korta intervjun med Olsson så intressant är det som jag nu citerar, och som igen belyser vad problemet egentligen är: ”Har ni funderat på att ändra och organisera teatern på ett annat sätt?

– Nej, som vi ser det finns det ekonomiska fördelar med vår variant. Vi får ut mer för pengarna än om teatern skulle vara ett eget bolag, konstaterar Ulf Olsson.” (GP som ovan)

Vänta nu. Jag avgick i förtid, Sandström blev avskedad. Och nej, det finns inga problem med organisationen inom teatern? Bara en person som lever i total brist på insikt kan uttrycka sig så, för i alla andra sammanhang där man ser konflikt avlösa konflikt, brukar man stiga tillbaka ett steg för att se vad som har skett och varför, men Olsson ser ingenting som kan vara ett problem. Men, vänd på det, tänk om problemet är Olsson själv?

Ok? Så, vad är det då som sker i Borås?

Olssons syn på teaterns uppdrag blir tydligt här: ”Vi får ut mer för pengarna.” Men, stanna till här, bara i en sekund, för vad är det ni får ut av pengarna? En lokalrevy? En uthyrningsscen? En teater utan ledning, utan vision, utan varken mål eller mening? Ja. Och blir det billigare? Ja, självklart, men utifrån ett sådant resonemang kan man lägga ner all teaterverksamhet direkt, för då sparar man naturligtvis än mer.

Det är klart att vi, som fritidspolitikern i kulturnämnden föreslog, kunde ha hyrt ut teatern till en lokalrevy och aldrig spelat ”Snövit och sju miffon”, men nu var jag tillsatt som teaterchef och inte vaktmästare för en uthyrningsscen. Och som jag sagt innan, och som jag säger igen, innan demoniseringsprocessen löper vidare utifrån den föreställningen om att jag inte skulle förstå att uppdraget som teaterchef innehåller både ekonomi och administration, jag har arbetat med teater i 20 år och också grundat en egen fri grupp, så – jo, tror mig, jag vet vad administration och budget är, men jag vet också när det sker på bekostnad av det konstnärliga uppdraget. Så, vänd på det, vad vet ledningen i Borås om det konstnärliga uppdraget? När skall vi se att bevisbördan på det som sker vilar på dem?

Nu är det tid för det, för då kommer vi också tydligt se att Eva-Lotta Franzén och Bengt Wahlgren har skapat en egen bild av teaterns verksamhet, där syftet är att skapa vinst och vara en plats för amatörer och revyer, företag och sparbankstiftelser och andra evenemang som kan betala för sig.

Så, vad göra? 

Det enda anständiga är att avsätta personerna som har skapat denna dysfunktion, för problemet finns där och inte hos mig eller Sandström.

Monica Wilderoth,

Avgående teaterchef för Borås Stadsteater

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Kulturkommentar

Mer i ämnet