Landet var ju stängt och de enda tillåtna skivorna som såldes var från statens egna skivbolag Melodia. Men musikälskande ryssar bytte insmugglade raspiga inspelningar med varandra, och kände väl till tenoren med det ryska påbråt som rönt enorma framgångar i väst, liksom att Nicolai Geddas styvfar Michail Ustinov ledde ryska exilkören i Leipzig och att det var där lille Kolja som ung hade börjat sjunga.

Det var inte politiskt korrekt att tycka om exilryssar, så när Gedda för första gången fick visum och skulle sätta sin fot på en rysk scen var stjärntenoren nervös som aldrig förr.

Moskvakonservatoriets stora scen (på ryska uppkallat efter Tjajkovskij) var fullsatt till sista lyssnarplats. Han skulle utöver sin operarepertoar sjunga ryska romanser. Något som senare skulle komma att hamna på en oförglömlig skiva.

Nicolai Gedda gick ut på scenen och där förblev han tyst i över tio minuter. Han fick nämligen inte möjlighet att öppna munnen eftersom han möttes av oavbrutna stående applåder innan han ens givit ryssarna en endaste ton.

Geddas tolkning av Lenskij i Eugen Onegin anses – såhär i retrospektiv – vara bland det vackraste som någonsin vibrerat i väggarna på Bolsjojteatern. Jag tror att jag har lyssnat på den säkert en miljon gånger.