Det är helt riktigt att Cornelia Jakobs vinner årets final. Den bitterljuva, stråkdrivna, Lana Del Rey-inspirerade Hold me closer var onekligen tävlingens bästa låt. Hold me closer är en masochistisk berättelse om att tjata sig till en sista natt eftersom man inte vill släppa taget om någon man vet måste gå.  

Det är sådant – bottenlös sorg – kärlekssånger ska handla om. Det hade inte de övriga artisterna fattat. 

Paraden med marschtrummor som inledde finalen var kvällens näst bästa. Vi har alldeles för få parader i Sverige. Att Friends Arena äntligen var full av levande publik gjorde inte saken sämre. 27 000 människor har en tendens att höja temperaturen, och även om det inte är sant kändes det som att kvällens folkfest också markerade ett farväl till pandemiåren. 

Även programlederiet var bra. Farah Abadi har en närmast Malousk självklarhet i rutan och Oscar Zia var kul under artistintervjuerna i ”green room”, även om han inte utstrålade samma slicka-dig-i-ansiktet-oförutsägbarhet som den osäkrade David Lindgren gjorde 2017.

Eurovision är som bekant ett underbart vansinne. Detta faktum underströks av den helvilda poängutdelningen från den internationella juryn. Av åtta röstande länder delades hela fem olika tolvpoängare ut. Nederländerna gav sin till MEDINA, Tjeckien till THEOZ, Irland till LIAMOO (ja, alla tre stavar sina namn med versaler) och så vidare.  

Ett tag såg LIAMOO ut att kunna ta hem de internationella rösterna, men när såväl Spanien, Australien och Italien följde Israel och röstade på Cornelia Jakobs så var saken klar.

Och det var bra. Jakobs har Loreen-faktorn, det vill säga en låt och star quality som funkar även utanför Mellobubblan, och kan gå långt i Eurovision Song Contest i Turin i maj.