FKP Scorpios beslut att flytta Hultsfredsfestivalen till Stoxa utanför Sigtuna har väckt starka känslor hos många. På Hultsfredsfestivalens egen Facebooksida uttrycker många sin besvikelse och ilska över att man helt sonika tänker flytta en festival med så stark förankring till en annan plats. Att samtidigt även hålla kvar vid namnet verkar öka denna upprördhet.
FKP Scorpios avgörande grundar sig på ekonomiska hänsynstaganden samt överväganden som handlar om föreställningar att campingfestivaler på landsorten spelat ut sin roll och att festivalbesökare idag, även yngre sådana, kräver en annan festivaltillvaro där ett bekvämare boende är det väsentligaste. Man gör också bedömningen utifrån biljettförsäljningssiffror att publiken för denna typ av smalare, mer ”hipsterbetonade” musikutbud framförallt återfinns i storstäder som Stockholm. Kort resväg ligger därför också som ett viktigt underlag för beslutet.
Detta väcker en mängd intressanta frågor kring platsers och platsens betydelse för festivaler. Hur viktig är egentligen platsen i sig? Hur starka känslomässiga band skapas mellan festivaler, platser och människor? I min egen forskning kring Hultsfredsfestivalen har detta varit en viktig infallsvinkel.
Att festivaler bär på känslor av skilda slag var kanske det som tydligast framträdde när jag i mitt avhandlingsarbete samtalade med och intervjuade människor om festivalupplevelsen i Hultsfred. Beskrivningar och berättelser tog ofta sin utgångspunkt i känslor och känslotillstånd där jag försökte förstå den festivalkänsla många gav uttryck för. Festivalen som plats och värld samt dess materialitet i form av olika ting framträdde som utgångspunkten för handling och känslor.
Scener, tält, musikspelare, möbler och andra festivalföremål blev betydelsefulla när man gjorde något med dem. Handlingarna och känslorna påverkade i sin tur tingen och den festivalvärld som omgav dem genom att tillföra mening. Känslor uppstod och omformades när människor möttes på festivalen och i deras möte med tingen och platsen. Känslorna uppstod genom fysisk närhet och beröring, genom mötet med olika situationer, till exempel de konserter och de starka upplevelser som förknippades med dem.
Beskrivningen av den äventyrliga nervpirrande känslan att åka på festival är återkommande i mitt material. Besökarna berättar om svårigheten att sova innan man ska bege sig till Hultsfred där man föreställer sig hur det ska bli denna gång. Man undrar om den speciella festivalkänslan av frihet och gemenskap, känslan av att vara en enda stor familj, ska infinna sig igen.
Den bestämda tidpunkten och platsen tycktes förstärka de känslomässiga banden mellan människor och plats.
En annan viktig beståndsdel, som nu gör sig påmind i ljuset av festivalens försvinnande från Hultsfred, är mytbildningen. Myter har alltid varit viktiga beståndsdelar i konstruerandet och bevarandet av föreställningar och berättelser kring populärmusik i allmänhet.
Min tolkning utifrån de senaste dagarnas diskussioner kring Hultsfredsfestivalens identitet är att det skapades starka känslomässiga band till både festivalen och platsen genom denna mytbildning. En mytbildning som skedde i symbios mellan arrangör, besökare, medier, artister med flera. Händelserna på Hultsfredsfestivalen har blivit mytomspunna minnen och berättelser som skapat samhörighet och gemenskap med Hultsfredsfestivalen som plats.
Platsen gav upphov till och berättade om en annan livsstil, en annorlunda värld, en frizon, starka musikupplevelser. Minnen och berättelser som en mängd aktörer som sagt bidrog till och vars känslomässiga betydelse nu blir tydlig.
Här tror jag att man finner förklaringen till mångas upprördhet: Den känslomässiga innebörd Hultsfred har för många är så starkt förankrad till en specifik plats. Nostalgiska känslor, minnen av kroppslig och mental närvaro, upplevelsen av musik i en annorlunda värld och frizon, berättelser och handlingar, social gemenskap och identitetsmässig samhörighet. Den känslan gör att man helt enkelt känner att det inte går att flytta festivalen hur som helst. Den kan inte återuppstå någon annanstans än i Hultsfred.
Huruvida den känslan går att uppfinna på nytt i Sigtuna återstår fortfarande att bevisa.