PSL om autotune 20 år: ”En självklar pophistoria och spegel av vår tid”

Publicerad

KRÖNIKA · Det började som ett skämt och ett sätt att leta efter olja. Idag gratulerar vi autotune – ett av de viktigaste men också mest hatade påfunden i pophistorien på 20-årsdagen. Kulturnyheternas Per Sinding-Larsen ser den revolutionerande röstförvrängringstekniken som en självklar organisk utveckling av popmusiken och en nästan löjligt pricksäker bild av tiden vi lever i.

Per Sinding-Larsen

Musikkritiker

Den musikintresserade oljeletaren Andy Hildebrands uppfinning hade funnits på den interna musikmarknaden i något år, men det var när Cher's spår ”Believe” släpptes – den 19 oktober 1998 – som autotune började slå igenom med både dunder och bråk.

Förställda sångröster var inget nytt i musiken. Såväl Elvis, Beatles som ABBA jobbade med olika sångeffekter. Hos Kraftwerk och funkhjältarna Zapp maskinifierades rösterna än mer. Själv använde jag en så kallad vocoder i vårt syntpopband.

Men det var efter framgången med denna rätt oemotståndliga gladledsna superhit som producenterna Mark Taylor och Brian Rawling skapade med Cher som denna musikteknik blev en popmusikalisk självklarhet.

Det speciella med bruket av autotune på just ”Believe” är att den användes på ett sätt som den inte var tänkt för.

Hildebrand som arbetat för Exxon med att leta efter olja med ljudvågor kom efter ett skämtsamt lunchsamtal (en kvinnlig kollega undrade om han kunde göra en maskin som gjorde att en inte längre sjöng falskt) på att använda samma metod för att hitta avvikelser i våra röster. Hur den kunde förbättra dem till perfektion.

Men, på ”Believe” skruvade Taylor och Rawling istället om reglagen så att Cher fick en maskinlik stämma. Det gav upphov till en ljudbild som än idag sitter fast i popmusiken.

Trots att producenterna inledningsvis försökte hemlighålla vad de gjort och att protesterna mot denna omänskliga stämma hördes från branschen överröstades allt när Madonna och dancehallscenen på Jamaica omfamnade det som kom att kallas ”Chereffekten”.

Ja, det hjälpte inte att Time Magazine korade den till en av de 50 sämsta uppfinningarna i modern tid vid sidan om Segway, att Jay Z försökte dödförklara den i ”D.O.A. (Death of autotune)” eller att Mr Autotune själv – r'n'b-stjärnan T-Pain, som till och med samarbetade med Hildebrand – använde den i så hög grad att han blev deprimerad; autotune och en rad andra liknande teknisk apparatur finns överallt idag. Från Jinder till Jireel här hemma och ut på en oändlig lista i världen där såväl Daft Punk som Rihanna och Kanye West återfinns.

Och kanske är det en helt organisk utveckling av den popmusikkultur som har till uppgift att utmana och förstora världen? Vad är det som säger att en artist som David Bowie kunde sminka på en blixt över ansiktet och kostymera sig som kvinna och hund, men inte förklä sin röst?

Autotune blir ju också lätt oundvikligen en sorts spegel för tidens och framtidens stora spörsmål. Samhällets omstöpning till automatisering och robotfiering. Övermänsklighet och möjligheten till superkraft. Vår ständiga förbättrings- och skönhetsiver när vi filtrerar våra bilder i sociala medier.

Eller om vi skruvar lite till på konsolen; är det han, hon, hen eller den som sjunger? Frågorna om mansrollen, tillhörighet och genus.

Kritiken mot metoden kvarstår också. Även om sångpedagoger jag känner hävdar att deras elever strävar mer och sjunger bättre när de hör sina autotunade idoler så finns frågan om detta är ännu ett påhitt som perfektioniserar oss till omänsklighet.

Musikpubliken surar också vidare. Popmusik må vara framtidsvänligheten själv, men en högljudd del av de som lyssnar är äkthetstörstande och konservativa. De kallade Bob Dylan för Judas när han bytte sin akustiska gitarr mot en elektrisk och tycker inte att skivspelare eller syntar är riktiga instrument. Och de hatar fortfarande autotune.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.