Hiphop har på sina fyra årtiondens historia fått tusen ansikten. Antalet stilar är många. Precis som i hårdrock. Det är lika svårt att likna Beyoncé med Yung Lean som att jämföra Watain med Sabaton.

Mest intressant i år är afrotrap. Denna oemotståndliga röra av dancehall, rap, grime och afrobeat berättar precis allt om var popmusiken befinner sig 2017.

Det är gränslös musik som är nu, men också då och sen. Det är framtid och ursprung på samma gång.

Det här är också musik som i sin struktur inte bara speglar själen i hela hiphopkulturen utan också samtidigt berättar de stora namnens egen historia. Alla dessa third culture kids (för att låna ett begrepp från titeln på årets bok i min hylla, utgiven av Babak Azarmi och de andra på kulturbolag Trans 94).

Afrotrap är musik som optimistiskt signalerar att världen tillhör dig, oavsett var du råkar ha fötts eller bor.

Denna popmusik är uppfriskande nog mer Europa än USA. Den finns i Stockholm, Berlin, Köpenhamn, ja överallt, och har i samma svep återupprättat Londons förlorade förtroende som musikstad.

Det här är hoppets musik.