I ett öppet och demokratiskt samhälle hör det inte till vanligheten att staten utfärdar riktlinjer för vad de fria medierna ska rapportera om och hur de ska se på samhället. Tvärtom ses sådant som något av ett signum för despotier, diktaturer och polisstater.
Ändå har Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) nu gjort just det: formulerat specifika, och ganska snäva, krav på redaktionell inriktning och innehåll för nyhetsmedia som vill kvala in till mediestödet.
Det kan vara värt att återge hela det viktiga resonemanget ur MPRT:s nya föreskrifter för fördelning av mediestödet (ska träda i kraft 15 april, men enligt generaldirektören Charlotte Ingvar-Nilsson innebär det bara ett fästande på pränt av principer man redan tillämpar).
Syftet med mediestödet som det anges i lagtexten är att främja ”en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet”.
Detta har nu MPRT tagit sig för att uttolka såhär:
”Med redaktionellt innehåll av hög kvalitet avses att mediet regelmässigt präglas av ansvarstagande nyhetsförmedling. Med ansvarstagande nyhetsförmedling avses bland annat att nyhetsmediet inte bidrar till att sprida felaktig eller manipulerad information, inte uppmanar till brott och avstår från publiceringar som vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap.”
Som princip är den märkligt klumpig. Och den inför termer som är främmande för den mediepolitiska traditionen i Sverige. Inte sprida felaktig information? Inte vilseleda kring etablerad vetenskap och kunskap?
Vetenskapliga försanthållanden debatteras flitigt i debatten – inte minst inom vetenskaperna själva, men också i traditionella nyhetsmedier. Och att ifrågasätta etablerad kunskap är närmast en kärnverksamhet för journalistiken.
När MPRT nu – i missnöje över vad man ser som diffusa instruktioner från politiken – skruvar upp innehållskraven har man etablerat två uppsättningar normer för mediepolitiken. Normen för vilken journalistik samhället tillåter; som etablerar yttrandefrihetens ramar, som är formulerad i yttrandefrihetsgrundlagen och som brukar betraktas som den enda norm en demokrati behöver sätta för sina fria nyhetsmedier. Och en annan, snävare norm för vilken journalistik staten stimulerar genom kontanta bidrag.
En ny situation som borde intressera flera än de så kallade alternativmedier som står i skottgluggen.