Våldtäkt är ett skrämmande brott. Det är också ett skrämmande ämne – att prata om och att skriva om. Jag blir rädd för att vara banal, eller sårande, eller avslöja någon ogenomtänkt attityd hos mig själv.

Den uttalade ambitionen bakom den tyska journalisten och kulturhistorikern Mithu Sanyals bok ”Våldtäkt – aspekter av ett brott” (översättning Helena Hansson) är att bryta denna samhällets försagdhet, motverka reflexen att byta samtalsämne eller vända blicken mot något annat som är bekvämare att förhålla sig till.

Det är en väldigt bra ambition och boken lyckas åtminstone delvis med sitt projekt.

Med en närmast munter frenesi går Mithu Sanyal lös på den västerländska idéhistorien för att exponera de föreställningar om sex, lust, makt, manlighet och kvinnlighet som laddats in i begreppet våldtäkt genom årtusendena. Hon testar idéer, prövar argumentationslinjer – och när tråden inte räcker längre låter hon den hänga och hastar vidare till nästa citat, nästa association, nästa motsägelsefullhet.

Hon tänker snabbt och oförskräckt. Även om det på många ställen blir frustrerande att hon inte når djupare eller längre så är boken som helhet ändå befriande: det här är inget att vara rädd för, tänk och prata på bara! Det finns många berättelser, många idéer, inte bara Rätt och Fel.

Flera gånger kommer hon, ur olika vinklar och sammanhang, tillbaka till några kärnpunkter – där det förflutnas mossigheter visar sig leva vidare i högst nutida skräck- och hotbilder. Djupt liggande värderingar som kan påverka oss även om vi inte medvetet eller intellektuellt omfattar dem.

Våldtäkt som stöld. Närmaste bestämt stöld av kvinnans heder, ett slags egendomsbrott i ett system av hedersvärden. Det låter förlegat – hederskultur är ju numera något vi ur västerländskt perspektiv mycket tydligt placerar hos andra än oss själva. Men i en skarp tankekedja visar Mithu Sanyal hur föreställningar om heder lever och frodas i nutida västerländska rättssalar, styr moderna polisutredningar och formar samhällets reaktioner kring offer och gärningsman: var hon nykter, hade hon utmanade kläder, brukar hon ligga runt – hade hon någon heder att bli bestulen på?

Våldtäkt som seger. Det har genom tiderna spunnits enorma mängder teorier som försökt leda i bevis att sex för män är anfall medan det för kvinnor är försvar – i vetenskap, i litteratur och i populärkultur. I ett sådant tankeschema blir våldtäkten en enkel regelöverträdelse, istället för en handling som i grunden bryter mot centrala normer. Detta tankeschema är – om än aldrig så mossigt – oerhört livskraftigt.

Våldtäkt som särfall. Mithu Sanyal är försiktigt men envetet misstänksam mot att ställa våldtäkt i en egen katagori, som extra avskyvärt brott. Hon prövar gång på gång resonemang som jämför våldtäkt med andra, icke sexuella våldsbrott – vad är skillnaden? Varför? Och om vi framhärdar i att våldtäkt är ett unikt vidrigt brott, som ställer till unikt stor skada i sina offer – gör vi det då inte så mycket svårare för dessa offer att gå vidare och göra sig fria. Kräver vi inte då av offren att de helt ska identifiera sig med det övergrepp de utsatts för?

Mithu Sanyal är en minst sagt infallsrik författare. Boken är som upptakten på en spännande seminarievecka om våldtäkt. Hon kastar upp ett moln av uppslag och vid bokens slut ligger väl också ett outtalat ”diskutera vidare i smågrupper”.

Slutar gör hon med en tanke som är krävande och utmanande:

Det finns människor som använder sex för att förnedra andra, och det finns människor som missförstår sexuell kommunikation; ”våldtäkt äger rum på det vidsträckta fältet mellan dessa två poler”. Det finns inte en berättelse och ett perspektiv utan många.