Det är snart 20 år sedan Charlotte Gyllenhammar visade verket Unstable för första gången, i samband med kulturhuvudstadsåret 1998. Och det är ett dramatiskt verk: En häst, en kvinna i vitt hängandes över hästens rygg och en pojke i rött som jagar efter, kanske för att rädda kvinnan – och allt utspelar sig i Hovstallet. Nu ställs Unstable återigen ut, den här gången i samband med utställningen Like a horse.
– Hästarna och hästens värld, stallet, är något som jag har levt i i många år. Och det som blev kvar är hästkroppen, särskilt runt bogen och manken där man på något sätt kunde hänga och trycka sig in. Så för mig var det inte bara att sitta på hästen, utan det var att vara med hästen på marknivå, berättar Charlotte Gyllenhammar för Kulturnyheterna.
Bok blev till utställning
Upprinnelsen till utställningen Like a horse är Sophie Mörners bok ”High tails”, som hon gjorde för att fira tioårsjubileet av hennes förlag. Fotografiska gillade vad de såg och tyckte att boken kunde bli en utställning med Sophie Mörner som curator.
– Hästen fick mig att känna att jag kunde, att jag var stark, de fick mig att känna mig driven. Hästar är det som har fått mig att känna att jag har en bas i livet, säger Sophie Mörner.
LÄS MER: Den trojanska hästen i konsten
Vill utmana klichéerna
Både Herb Ritts och David Lachapelle finns på plats och representerar hästen och människan – och sexualiteten. Annars har Sophie Mörner jobbat medvetet med att utmana klichéerna. Till exempel har hon ransonerat antalet vackra hästfotografier och tar Alexandra Vogts serie som exempel på motsatsen.
– Det är en ung tjej med sin häst, sen är hon ganska finnig och hästen har sår i ansiktet. Hon har byggt upp sin egen fantasivärld av vad hon och hästen ska göra. Den kan kanske vara lite skrämmande men för mig symboliserar den verkligen symbiosen till sin spets, säger Sophie Mörner.
Ett annat verk som utmanar är Thank You for Caring som är ett biografiskt verk utifrån Signe Johannessons uppväxt i ett kollektiv i Nordnorge. Signe Johanessons pappa styrde familjen med järnhand och hennes häst var enda vittnet.
– Min häst hette Rauen och han var alltid där, utan fördomar och utan att kräva någonting annat av mig än att jag skulle vara en liten flicka som ville hitta min väg, säger Signe Johannesson.
”Har burit mig genom hela mitt liv”
När hon och hennes mamma lämnade den biologiska pappan och flyttade till Sverige hade hon ordnat boende för den åldrande Rauen, men pappan hade, fick hon veta långt senare, hämtat hem hästen, tagit in den i stallet, spikat igen och lämnat den att dö.
– Det skapade liksom om mig på djupet på någon form av fundamentalt plan och jag har haft ett sådant behov av att gå tillbaka till det ögonblicket och göra om och göra rätt, förklarar Signe Johannesson.
Så i Thank You for carrying besöker Signe Johannesson offerkällan Hors Brunn på Öland där hästar möter döden på ett mjukare, mer omfamnande vis för att visa sin kärlek till hästen.
– Den har burit oss genom hela historien. Och den har burit mig genom mitt liv.