Själv satt jag senast i en teatersalong den 12 mars då jag såg premiären av Irakisk Kristus på Galeasen i Stockholm. Drygt åttio kärnfriska entusiaster i publiken, inte en hostning på hela kvällen – något att lära inför framtiden! Sedan dess har scenhusen tvingats stänga ett efter ett, ett självklart val med tanke på den allmänna smittspridningen.

Men medan det på Sveriges teatrar ekar tomt efter det allra viktigaste, själva livsluften för skådespelare, tekniker, sminköser och påklädare, puttrar kreativitetens gryta vidare. Viljan att möta publiken är alltjämt stor, viljan att berätta är starkare än någonsin. Galeasen gör genomdrag av sin föreställning ute på Skeppsholmskajen, runtom i landet uppträder skådespelare på sociala medier, i radio och utanför fönstren till ålderdomshemmen.

Moment:teater i Stockholm hade den gångna helgen nypremiär på Inspektionen 2020, en uppföljning av deras egen tolkning av Gogols Revisorn från 2015. En föreställning som redan från början rör sig i skarven mellan fiktion och verklighet och som strösslats rejält med metainslag. Som k(o)rona på verket har den nu fått ännu ett lager.

Livesändningen är en lågbudgetproduktion som filmas med ipads och ges på sociala medier. En skådespelare (Ludde Hagberg) befinner sig i karantän och finns med på länk via mobiltelefon, bilden laggar och kontakten bryts med jämna mellanrum. Det är nästan omöjligt att behålla den röda tråden, för skådespelarna men framför allt för publiken.

Trots detta är vi några trogna som sitter kvar framför våra skärmar, de uppmuntrande tillropen strömmar in i kommentarsfälten. Ja, för det går inte annat än att älska Moment för att de orkar, för att de anpassar sig efter förutsättningarna, för att de inte viker sig. Teaterns här och nu har har mist sitt här men behållit sitt nu. Inspektionen 2020 blir en ny sorts mötesplats och metanivån blir viktigare än själva pjäsen.

Moment gör en happening som handlar om omöjliga förutsättningar att göra fri kultur, i vanliga fall förvisso, men nu mer än någonsin. Deras statement tycks lyda: ”Vi skapar konst fast det inte går.” Rakt igenom ärligt och utan polerad yta visar de upp hur handfallna de, liksom vi andra, är inför vad som händer. Och vi som tittar tröstas i någon mån av att få uppleva det tillsammans med dem. Just nu är detta kanske det närmaste vi kommer ett fysiskt teatermöte.