För tredje året i rad lanserar Göteborgsoperan en kombo av kortoperor. Nu handlar det om tjeckiske Bohuslav Martinus Nyckeln till drömmarna och Francis Poulencs Vox Humana. David Radok är återigen mannen bakom kombinationen, denna gång också som regissör.

Även den kombinationen fungerar fint – Radok har framgångsrikt låtit sig inspireras av Hammershöjs stillsamt drömska interiörer. För Martinus kortopera – egentligen ett utdrag han gjorde ur sin helaftonsopera Juliette – är sann surrealism översatt till musikdramatik. Ett oerhört vackert svirrande klangflöde, ett slags flygande musik.

Poulencs Vox Humana är snarare en mardrömsopera, ett psykodrama. Intressant nog gjorde Poulenc långt tidigare en tvättäkta surrealistopera av det tokigt knäppa slaget, ”Brösten på Therese”. Där tröttnar Therese på sina tuttar och förvandlar sig till man(!). Kopplingen till den tragiska Vox Humana är att här är både text och musik skapades av homosexuella män, Jean Cocteau och Poulenc, som bägge drabbats av förlust av sina älskare. Men något sådant lät sig naturligtvis inte visas på den tiden.

”Vox Humana” betyder ju människans röst, här har det blivit en kvinnas.

Hade det varit talteater hade den absolut kunnat göras av en man...

Fast jag hade inte velat missa Kerstin Avemo här, som gör en fullständigt fenomenal gestaltning. Ja, hela denna operakväll är oerhört snyggt genomförd, både suggestiv och skakande.