”Ariadne på Naxos” – skriven av Richard Strauss strax efter hans dundersuccé ”Rosenkavaljeren” – är en paradoxal historia. En tramsig komedi och en högstämd opera. Commedia dell’arte kombinerad med grekiskt drama.
Det handlar alltså om en opera om operateater – med extra allt. Där många står på scen, men få sitter i diket. Här finns plats både för hjältetenor, spralliga koloraturer – och en skolorgel i orkestern. Ett musikdramatiskt sammelsurium som kräver sin precision och fantasi för att bli en helkväll på operan.
Musikaliskt är Kungliga Operans höstpremiär i hamn under chefdirigenten Alan Gilberts säkra ledning. Här ska det till kammarmusikaliskt finlir från den starkt reducerade orkester som Richard Strauss krävde. Men också senromantikens svepande, breda linjer – att matcha Ariadnes högstämda arior. Skrivna för Strauss’ typiska dramasopran som kan toppa det stora vokala flödet med ljust glitter. Vilket Christina Nilsson behärskar; en fröjd att höra.
Som kontrast fungerar figuren Zerbinetta, en operakonstens koloraturpinuppa. Skälmsk och fräck, med musikhistoriens längsta och svåraste koloraturaria. Sofie Asplund levererar med ärtig briljans. Bland verkets övriga komedianter och karaktärer märks Kompositören, en byxroll fint skräddad för Johanna Rudström, och den röststarke Bacchus, som gjord för en tungviktartenor som Michael Weinius.
Tråkigt nog motsvaras inte denna musikaliska kvalitet av den sceniska. Besynnerligt nog har Kungliga Operan engagerat en helt oerfaren norsk regissör i kombo med en tysk teaterscenograf. Resultatet är milt sagt valhänt, kanske med ambitionen att skala av hundraåriga komediupptåg för att frilägga – ja, vad? Antikens Ariadnes sorgliga öde – här övertydligt symboliserad av hennes röda labyrintiska tråd i form av fåniga nystan. För Strauss förblir hon ändå främst ett skönsjungande språkrör för hans musikaliska vällust.
De komiska kontrasterna vinner inte heller på att tonas ned. Resultatet blir bara tramsig förvirring och saken blir inte bättre av de intetsägande maskeradkostymerna och den pappvita inramningen. Fult och enahanda att betrakta.
Richard Strauss visste att leverera musikalisk lyx, överdåd och fantasi – snarare än djupsinne. Det ska man också kunna få betrakta under en helkväll på operan.