Ida Falk Winland och Bror Magnus Tødenes. Foto: Kungliga Operan/Sören Vilks

Recension: La traviata – Kungliga operan

Uppdaterad
Publicerad

En viss brist på fantasi och övertydlighet, men Ida Falk Winland är ett vandrande utropstecken i guldlamé, med guld också i strupen, tycker Kulturnyheternas operakritiker Camilla Lundberg om Kungliga operans nya uppsättning av La Traviata.

Den är världens mest spelade opera. I hård konkurrens med Carmen – en annan opera om en kvinna i konflikt med samhällets hederskodex. Det verkar som om själva ämnet – en “lösaktig” kvinnas undergång -  är något outslitligt, med oemotståndlig dragningskraft.

Men så är det förstås musiken, komponerad av en superinspirerad Giuseppe Verdi. Bums i Paris år 1852, efter att ha sett den omsusade pjäsen  Kameliadamen baserad på en högaktuell historia om en lyxprostituerad kvinnas sorgliga död.

På senare år har i princip alla Sveriges operahus spelat La Traviata; ibland uppdaterad till vår tid, ibland lite mer allmänt tidlös – mer eller mindre symbolistiskt, hårt realistiskt eller sexuellt utmanande.

Ellen Lamms regi placerar sig i den vagt tidlösa kategorin och låter Magdalena Åberg skapa en stramast tänkbara scenografi. Det är tänkt enkelt – svart, grått och vitt – men det blir också visuellt helt stumt. Första aktens festscen utspelar sig i en obduktionssal där Violetta ligger på lit de parade, för att uppstå som en fetischkvinna i guldlamé. En övertydlighet som låser in en utveckling av dramat.

La Traviata betyder den vilseförda, vilket på sätt och vis alla gestalter är i Verdis opera. Här märks en vilsenhet också i regin, som heller inte inspirerat scenografin.

Man sätter inte upp denna opera om man inte har en Traviata, det vill säga en sopran utöver det vanliga, med suverän belcantoteknik och helst en slank figur. Man kan också säga, att om ett operahus har tillgång till en sådan sopran – då sätter man upp “La Traviata”.

Och Ida Falk Winland är ett vandrande utropstecken i guldlamé, med guld också i strupen och en utstrålning som man kan bränna sig på. Som den döende Violetta ger hon behövligt liv åt den livlösa produktionen med sitt intensiva spel och ljust vibrerande, viga stämma.

Ida Falk Winland har fått en till utseendet omaka motspelare i debutanten Bror-Magnus Tødenes; en ung norsk tenor med den rätta italienska glöden och energin i stämman. Sångligt är denne Alfredo hennes idealiska älskare; vokalt matchar de varandra perfekt. Veteranen Karl-Magnus Fredriksson gör Alfredos hedersfixerade pappa med stor känslighet.

Hovkapellet, med venezuelanske dirigenten Domingo Hindoyan, spelar gudomligt och intelligent. Rent musikaliskt är det en oerhört genomarbetad och just intelligent föreställning som Kungliga Operan har fått till.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer