Så varför känner jag mig redan trött på Oscarsgalan? Stjärnglamouren har avförtrollats av sociala medier, programformatet stöps ständigt om i jakt på en yngre publik och ryggdunkarna under prissäsongen har tagit ut sin rätt. De fingervisande SAG-awards, Critics Choice, BAFTA, Golden Globes och så vidare, har försvagat överraskningsmomentet i Oscarsgalan.

Kalla mig en hatare, men jag är inte ensam. Galan har stadigt tappat i miljonpublik de senaste tio åren. 2022 drygt 15 miljoner tittare, den näst minst sedda i Oscars historia efter de rekordlåga siffrorna 2021 på cirka tio miljoner.

För egen del handlar ointresset om att priserna allt mindre handlar om konstnärliga kvalitéer och mer om vilken av filmerna som lyckats marknadsföra sig bäst för ”rätt” målgrupp, och vilka värden de representerar.

Östlunds satir över enprocentare och ytliga influencers ligger rätt i tiden men all avföring och spyor måste i år tävla mot Netflix anti-krigsfilm ”På västfronten intet nytt”, som lägligt tajmats med kriget i Ukraina. Och blockbusters som ”Top Gun: Maverick”, vars enorma biljettintäkter har ”räddat Hollywood” (som Steven Spielberg sade till Tom Cruise) i en tid när biograferna går på knäna.

Det största hotet är förstås alltid ett hjärtevärmande feel-good, den här gången i olika multiversum, i den otippade indiesuccén ”Everything everwhere all at once”.

Årets gala har alltså åter igen blivit ett slagfält för kriget mellan strömningstjänster och biografer. Med fler publikfriande storsuccéer som motvikt till de nominerade prestige arthouse-filmerna som ”Tár” och ”Banshees of Inisherin”, som floppat hårt på bio. Skulle de vinna statyetter kan de få ett längre liv i den digitala världen.

Oscars handlar allt mer om allt annat än om filmerna är bra eller inte och i ett klimat där alla jagar efter en fragmenterad publik får vi de sportanalyser vi förtjänar.