Om man lyfter på högarna av miljarder som är direkt coronarelaterade och tittar vad som finns under, då hittar man en ganska stark, välfärdsstatlig kulturbudget av traditionell svensk modell. Rejäla nivåsatsningar på regionala kulturinstitutioner, bibliotek, museer och på det starka samhällets käpphäst kulturskolan.

En ursprungligen socialdemokratisk kulturpolitik – skattemedel som bärande finansiering och övergripande mål att nå hela folket - som blivit konsensuspolitik. Först på senare år ifrågasätts normen från högerhåll med kulturfrihets- och valfrihetsargument. Av detta dock inte en skymt i budgetformuleringarna; på kulturens område innebar januarisamarbetet att C och L blev mittenpartier i gammaldags mening, inte systemskiftare. 

Än en gång får filmbranschen vara utan sina produktionsrabatter – ett riktat stöd som skulle göra filmproduktioner i landet 25 procent billigare. Det finns i de flesta jämförbara länder och svensk filmbransch har ropat sig hesa efter produktionsrabatter i flera år. Alla är överens om att det vore bra, men ingen rödgrön regering har prioriterat det så högt att man lyckats hitta de 300 miljoner det skulle kosta årligen. 

Överhuvudtaget tycks regeringen/januarisamarbetet inte riktigt hunnit tänka igenom att vi sedan 2017 har en helstatlig filmpolitik (då den gamla branschfinansierade modellen föll sönder på grund av förändrad verklighet). Avsnittet i budgeten om film har inte samma typ av målformuleringar och viljeyttringar som andra områden. 

Man redovisar lite vad Filminstitutet gör, gläds åt internationella framgångar för svensk film. Och så redogör man ganska utförligt för jämställdheten i svensk filmproduktion, vilket Filminstitutet gjort till en profilfråga. Alltså: det finns ett övergripande jämställdhetsmål för all svensk politik, men kulturbudgeten innehåller inga liknande formuleringar eller redovisningar på teater-, konst-, musei-, orkester- eller andra områden. 

Varför är det så? Och är det rimligt? Bra ämne för politisk debatt. 

Men det är helt tydligt att filmen inte har hunnit växa in i den kulturpolitiska helheten.