När talibanerna senast styrde Afghanistan, mellan 1996 och 2001, var musik förbjuden. Både att lyssna på och att utöva, med undantag från att sjunga vissa utvalda, religiösa sånger.
Sedan dess har mycket hänt i landet. 2018 fick doktor Ahmad Sarmast och hans institution Afghanistan National Institute of Music (ANIM), Polarpriset för sitt arbete med utbildning på musikområdet. Inte minst av flickor, kvinnor och barn utan ekonomiska tillgångar. Då hade skolan funnits i åtta år. Tre år efter priset har talibanerna intagit Kabul, presidenten flytt landet och skolan är utrymd.
– Jag jobbar med en grupp som ska evakuera mina studenter och min personal. Fram till nu är skolan säker. Mitt hjärta blöder när jag ser vad som händer i Afghanistan. År av insatser från kvinnor och män har tagits ifrån dem på bara några timmar, säger Ahmad Sarmast, som befinner i Melbourne i Australien på universitetet där han forskar och undervisar.
”Viktigt att vara konstruktiv”
ANIM har bland annat banat väg för den första kvinnliga, afghanska dirigenten – Negin Khpolwak, och en orkester bestående av enbart flickor och kvinnor som turnérat i flera världsdelar.
– Talibanerna var inne i skolan två gånger i dag, men allt var lugnt. De gjorde inte sönder någonting. Nu är det viktigt att vara konstruktiv och försöka få till en försäkran om att människors rätt till musik respekteras, säger Ahmad Sarmast.
”Hela nationen är i chock”
Han blev själv utsatt för ett mordförsök i Afghanistan 2014. Attentatsmännen anklagade Ahmad Sarmast för att ”korrumpera landets unga”. Dådet resulterade i en bestående hörselskada. Men han är inte rädd, säger han, för annat än att hemlandet ska slungas 20 år tillbaka i tiden.
– Hela nationen är i chock nu. Ingen vet vad som kommer att hända med dem. Många är rädda för sina liv med tanke på det som hände 1996.
Men Ahmad Sarmast vill hoppas på det bästa.
– Ett land kan inte existera utan musik. Ett land lever bara när konsten och kulturen lever. Jag hoppas att talibanerna har lärt sig av sitt förflutna, säger han.
