I Oslo bjöd borgmästaren in till fest i rådhuset häromåret när han prisade musikfestivalen by:Larm för att den spred liv på gata och torg. I Köpenhamn har staden i alla tider kunnat se musik och nattliv samsas med de som bor där.

Vad händer i Sverige och Stockholm? I riket som historiskt sett alltid haft ett djupt komplicerat förhållande till all form aktivitet som kan innehålla spår av fest. Var det inte något som tog fart när Debaser Medis stängdes 2016 och de av staden utlovade ersättningslokalerna uteblev?

I Stockholm flyttas just nu musik och nöjesliv bort från stadens centrum mot rivningskontrakt och gentrifieringsprojekt i ytterområden som aldrig förr.

Men handlar detta verkligen bara om musik? Är inte detta ett mönster som följer stadens utveckling i stort? För några år sedan lyckades ju The Capital of Scandinavia komma en bit på väg med att förvandlas till The Capital of Segregation in Europe. På rekordtid hade Sveriges huvudstad lyckats nå en femteplats på listan över städer i Europa där skillnaden mellan rik och fattig är som störst.

Nu packar popmusiken flyttlådorna mot söder, väst och norr precis som sämre bemedlade stadsbor gjort i takt med att det blivit för dyrt att bo centralt. Innerstaden håller på att lajvas ihop till en sorts nutida medeltida borg med tjocka murar mot orterna runtomkring och trängselskatter vid vallgravarna. Och i denna fästning skall tydligen tystnad råda. Små väktare som på allvar vill bo i en stad som inte ger ljud ifrån sig verkar ägna all sin vakna tid åt att decibelmäta och posta klagomål.

Det finns fina initiativ, bland annat det kommande Slakthusområdet, där nattlivet skall bli en inbyggd, självklar del av områdets karaktär. Vackert, men varför kan inte också de centrala delarna av huvudstaden i en av världens mest framgångsrika musiknationer också rymma några hörn för konsert och klubb? Något som borde vara lika självklart som att vi har Operan och Konserthuset – institutioner som backas av politiker och tjänstemän år ut, år in – i grannskapet. Och, nä, det handlar inte om bidrag. Debaser som nu håller på att förlora sin tredje lokal har klarat sig utan sådana i alla år.

Vem vill ha det såhär? Jag har under åren frågat tjänstemän och politiker ur alla läger som försöker förklara och ibland försvara. Det känns som att ingen av dem har hela frågan i sitt grepp. Som om den inte är lönsam eller enkel nog att verka eller bli populär i. När det väl kallas till diskussion om musik och kreativa näringar i Stockholms innerstad står ett poddande fastighetsbolag som värd. Inte en enda politiker är på plats i rummet.

Det är uppenbart att musiken i 08-området saknar sin riddare såsom till exempel den nattborgmästare som fått ta plats i Amsterdam. Eller att den ses som så viktig att den bevaras genom uttalat tänk och planer från de styrandes sida. Tänk att se ett borgarråd flåsa sig lika varm i stadshuset över vikten av att bygga världens bästa hiphopscen i gamla Kulturhuset som de kan vara över ett Nobelcenter eller en Applebutik i Kungsträdgården?

Någon som berättar om hur toner och text har kraften att förändra och förstora liv. Hur de kan hjälpa till att om inte riva, så iallafall skaka om murarna mellan vi och dem i en stad som klyvts i två när den segregerats som den gjort.

Varenda sund människa vet att det finns gott om skäl att ifrågasätta Stockholms rätt att kröna sig själv till The Capital of Scandinavia? Inte minst nu. Jag minns hur mina amerikanska vänner för inte så länge sedan beskrev mälardrottningen som förvisso historiskt intressant, men i övrigt lika skoj som en kyrkogård i en dyster avkrok av Rysslandstrakten, vid ett sjukförklarat hav. Är det dit Stockholm är på väg framöver? Då kanske det är dags för en ny slogan? Varför inte fråga Thåström om lån? Vad sägs om titeln till hans gamla dänga ”Vacker död stad”?