Husbilens underliga funktion redovisades aldrig, men finalen var passande nog ändå det bästa med Melodifestivalåret 2019.
Lundvik har varit favorit sedan deltävlingen i Lidköping. Inget snack om saken. En tydligare favorit har knappast funnits sedan Loreen 2012. Det är bara att gratulera. Och det känns rättvist, trots att Sverige nu skickar sin femte manliga soloartist i rad till Eurovison song contest. John Lundvik skiljer sig ändå från sina företrädare. Numret känns mindre stelkoreograferat och detaljstyrt av teknik. Förhoppningsvis lönar sig originalitet på Sveriges annars något enahanda fabriksband av modern pop.
När Lundviks seger tillkännagavs dök Sveriges odds i alla fall på listan över favoriter till vinst i Tel Aviv. Jag tror inte att det kommer att gå hela vägen, men vill ändå ta tillfället i akt att skriva några rader om tävlingens tillstånd.
Det Europa i vilket Eurovision song contest är en av mycket få gemensamma, frivilliga samlingsytor, är lika rörigt som Lynda Woodruffs namnminne. Om sörjan av Brexit, den tyska förbundskanslerns stundande pension inför en lågkonjunktur och uppsagda kärnvapenavtal skulle musiktolkas, hade till och med Verka Serduchka framstått som för sund för uppgiften.
Förra årets vinnare Netta behövde bara ropa “vi ses i Jerusalem!” för att påminna oss om den saken. Nu blir det Tel Aviv, men Islands bidrag (en anti-kapitalistisk BDSM-technogrupp vid namn Hatari) har redan utmanat landets premiärminister Benjamin Netanyahu i någon slags kalsongryckning, och ett israeliskt tv-bolag gjort en kortfilm om ett fiktivt terrorattentat utfört av Frankrikes islamistiska artist utklädd till hbtq-aktivist.
Gudarna ska veta att bevaka Eurovision song contest är att förhålla sig till politik. För att inte tala om vad det innebär att arrangera evenemanget. Stockholm 2016 handlade mer om Rysslands annektering av Krimhalvön än om musik. Det kan ingen förneka. Utmaningen består i att tassa runt tävlingens regelverk genom att förklä utspelen till pseudopolitik: konst.
Det har funnits frågetecken kring om public service ska ägna sig åt Melodifestivalen. Kommersiella aktörer kan väl lika väl arrangera underhållning på bästa sändningstid? SVT ska fokusera på granskande nyhetsjournalistik, tycker kritikerna. Dessvärre finns det inga vattentäta skott mellan underhållning och allvar. Melodifestivalen, som är en del av Eurovision song contest – ett storpolitiskt evenemang sprunget ur en Europatanke jämngammal med kol- och stålunionen, är ett utmärkt exempel på det. Jag är naturligtvis part i målet här, men vill ändå (hur mycket jag än klagar på Melodifestivalens innehåll och utformning) påpeka hur glad jag är över att den sändande kanalen i Sverige begriper och respekterar de förutsättningarna.
Så kanske SVT borde försvara sitt nöjesutbud.
Tack för i år.