Norrköpings Konstmuseum har länge jobbat med att lyfta fram kvinnliga konstnärer som blivit bortglömda. Nu har turen kommit till Greta Knutson som verkligen befann sig i avantgardets innersta krets. I slutet av 20-talet bodde hon och maken Tristan Tzara – som uppfann dadaismen – i ett hus specialritat av den banbrytande arkitekten Adolf Loos. Och som om det inte var nog så hade paret även en katt som hette Catalogue.

Redan 1920 lämnade Knutson Stockholm för att studera hos André Lhote i Paris. Efter studietiden målar hon framför allt färgstarka, rytmiska bilder inspirerade av postkubister som Lhote och Raoul Dufy.

Men i mitten av 50-talet smyger sig surrealismen in i verken som blir en irrationell blandning av abstraktion och realism. Under 60-talet blir Knutssons målningar ännu mer oroväckande – ett slags mardrömmar befolkade av fantasifulla fågelgestalter med mänskliga drag.

Knutssons konstnärskap är väldigt spretigt. Precis som kollegan Francis Picabia – vars fru Gabrielle värvade henne till motstånds-rörelsen – hoppade Knutson mellan olika stilar; till exempel kubism, surrealism och expressionism, vilket gjorde kritikerna nervösa och påverkade hennes karriär negativt.

När hon 1977 visar sina expressionistiska, pastorala idyller med herdar inspirerade av renässansmålare som Tizian i Stockholm blir det fiasko. Kritikerna sågar Knutssons retrobilder eftersom de inte passar in i den övriga samtidskonsten som är konceptuell och politisk.

Men i själva verket ligger Knutsons verk mycket nära de unga, italienska neoexpressionisternas lustfyllda måleri från slutet av 70-talet där man recyklar friskt ur konsthistorien; något vi idag förknippar med postmodernismen. En viktig referens som tyvärr saknas på den här i övrigt genomarbetade och intressanta utställningen.