Teaterecension: Bernardas hus

Uppdaterad
Publicerad

Poeten och dramatikern Federico Garcia Lorca mördades av spanska fascister 1936. Bara två månader innan hade han avslutat sin sista pjäs; Bernardas hus. I dag är historien om den stränga änkan och hennes fem döttrar en klassiker, och i helgen hade en ny tolkning av Lorcas text premiär på Stockholms stadsteater.

I uppsättningen är modern och förtryckaren Bernarda död, men makthierarkierna finns kvar. Regissören Anna Petterssons tolkning ger ensemblen en helt ny betydelse i Lorcas poetiska och våldsamma text om fascism och social kontroll. Ett visuellt scen-konstverk som gestaltar hur en förtryckt grupp hanterar en instängd livssituation där alla bär en del av ansvaret.   

Kulturnyheternas teaterkritiker har sett uppsättningen, och hon gillar det grepp Anna Pettersson tagit på Lorcas text.

Vrider på klassikerna

– Ja, sin vana trogen vrider hon på klassikerna, undersöker teman och befriar berättelserna från det pliktskyldiga redovisandet av handling. Det hon bjuder på är i stället ett associativt äventyr, att bli berörd av, ungefär som av ett musikstycke.

Texten är uppbruten och sönderplockad, men Lorcas teman består och genomsyrar uppsättningen. Även om matriarken Bernarda – som har hållit sina fem döttrar med järnhand – begravs i inledningen, sätter hon fortfarande sin prägel på den dysfunktionella syskonskaran.

Kroppen jämställd texten.

– Här lever systrarna i en klaustrofobisk värld, där undertryckt sex- och frihetslängtan sipprar fram i varje replik och varje rörelse. Här skvallrar man om den svaga och sätter sig upp mot överheten i en föreställning där kroppen är jämställd texten.

– Det är en uppsättning där det är rytmen och de repetitiva ordväxlingarna som suggererar oss in i känslan. En känsla som förstärks av Gustave Lunds musik, av Max Mitles ljus och av projektionerna på den i övrigt kala scenen.

Det är sju kvinnor på scenen. Klädda i svart från topp till tå och i likadana flätade håruppsättningar. De kan verka anonyma i sina identiska klädnader men Anna Hedelius tycker det är lika fängslande som effektfullt att se hur sju vitt skilda sceniska uttryck stiger fram ur de svarta skepnaderna.

”Slåss med långa flätor”

– Det här är sju kroppar som kämpar för att göra motstånd, samverka, skydda, omsluta, domptera, dirigera, besvärja och tämja. De rollspelar sig igenom trauman och skeva maktbalanser. De är starka kvinnor, som både kan vråla med magstöd och slåss med sina långa flätor.

– Men Lorcas värld, och kanske inte heller vår egen, är inte mogen för starka kvinnor. Då en av systrarna på allvar vågar kliva ur kollektivet och utmana anständigheten, blir det också hon som möter döden.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.