Arcade Fire är det lite mystiska kanadensiska rockbandet med de bombastiska och ofta smått kaotiska konserterna. Sedan starten 2003 har Win Butler och Régine Chassagne med vänner gått från indiepopparnas hemliga skatt till ett favoritband hos väldigt många.
Det fjärde albumet, ”Reflektor”, bjuder på ett gästspel från ingen mindre än David Bowie – som är en stor beundrare av gruppen.
Nästan som ett Bowie-album
Kulturnyheternas kritiker Per Sinding-Larsen har lyssnat noga på skivan och hör väldigt många spår av just Bowie.
– Det har tjatats väldigt mycket om David Bowies medverkan på den här skivan – trots att han faktiskt bara hörs någon enstaka rad. Men det är ganska klokt ändå, för hela skivan rymmer massor av typiska Bowie-musikaliska referenser. Det är nästan så att han skulle ha kunnat gjort det här albumet själv, säger Per Sinding-Larsen.
”Undviker krystad klubbifierad musik”
Andra influenser som kritikern hör tydligt på Arcade Fires nya album är The Clash, The Cure, Talking Heads och U2:s ”Achtung Baby”. Hur väl känner man då igen gruppens egen stil?
– Även om de har tagit på sig dansskorna så har de lyckats undvika att det blir krystad klubbifierad musik. Man hör att det här bandet har släppt några av de viktigaste skivorna på det här tusentalet. Dessutom finns det en ro i det här. Det passar mig, som ibland tycker att Arcade Fire blir lite stumfilmsaktigt intensiva i sin musik.
”Lite mer än halvvägs”
Men ”Reflektor” har även sina baksidor. Dubbelalbumet sträcker sig över nästan en och en halv timme, vilket Per Sinding-Larsen gärna hade sluppit.
– Precis som de flesta dubbelskivor så är den här överlastad. Producenten James Murphy har gjort ett lysande jobb, men han skulle ha stängt av sitt sound system en halvtimme tidigare. Då skulle Arcade Fire ha stått med ännu ett mästerverk. Nu blir det lite mer än halvvägs.
Föreslår skrivarkurs
Kritikern föreslår även att Arcade Fire borde ha gått på skrivarkurs hos sin nobelprisade landsmaninna – författaren Alice Munro.
– De är inga dåliga poeter i det här bandet, men visst förtjänar vi något mer i den här stora musiken än pekoral om pornografi eller gnissel om berömmelsens baksida?
”Reflektor” släpps nästa vecka.