2004 publicerades Bob Dylans ”Chronicles, vol. 1”, samma år fanns den i svensk översättning. Sedan dess har världen förgäves väntat på del 2. I stället kommer nu något helt annat: Den rikt illustrerade ”coffee table”-boken ”Låtskrivarkonsten”. Originaltiteln ”The Philosophy of Modern Song” säger vad det handlar om: inte hur man skriver musik, utan vad den uttrycker och vilka känslor den väcker.
Dylan berättar denna gång inte om sina egna låtar, utan dyker ner i en stor amerikansk sångskatt och kommer upp med en säck full med 66 inspelningar, allt från Harry McClintocks ”Jesse James” från 1928, till Alvin Youngblood Harts ”Nelly was a lady” från 2004.
Den som för några år sedan lyssnade på det amerikanska radioprogrammet ”Theme time radio hour” med Dylan som värd kommer att känna igen sig och höra hans raspiga, jämna röst bakom bokens text. Då pratade Dylan kring ett tema han valt låtar till, det kunde vara ”ögon”, ”skilsmässa” eller ”väder”. Nu är det låtvalet som styr ämnet för analyser och funderingar.
Dylan ser hur en sångare som Little Richard är kongenial med sin sång, han är de tvetydiga meningarnas mästare, hans ”Tutti frutti” handlar både om en söt glass och om homosexualitet, medan Elvis knappast förstod vad han sjöng när han gjorde låten. Sådant lockar till lyssning – vad handlar ”Long tall Sally” egentligen om?
Andra gånger växer texten ut till en miniessä om generationsmotsättningar eller skors betydelse för mannen. Det finns fler låtar om skor är om alla andra klädesplagg tillsammans, hävdar han när han skriver om ”Blue suede shoes”: och alluderar på flera av dem, som ”The old soft shoe”, förstås utan att nämna ”Mr Bo Jangles”, vissa saker är helt enkelt självklara för Dylans publik, lika självklara som att jag hör hans egen ”Boots of spanish leather” när jag läser.
Den längsta och intressantaste texten handlar om ”Don’t let me be misunderstood”. Här associerar Dylan från Camus roman ”Främlingen” till Zamenhofs språkskapelse Esperanto, missförstådda underbarn och svårigheter att förstå varandra över språkliga och sociala gränser. Han kunde lagt till könsbarriärer, just den låten sjöngs av Nina Simone, en av endast tre kvinnor i Dylans manskör.
Det finns förklaringar till den manliga dominansen: musik väcker omedvetna minnen och nästan hälften av de låtar Dylan valt spelades in på 50-talet när han var tonåring. Jag får ta det onda med det goda, jag får ju så mycket musik, tankar och känslor i mitt huvud.