Hajpen har varit lite av karaktären ”den som väntar på något gott”, då Captain Marvels krafter tydligen anses överlägsna många av de manliga halvgudarna i superhjälte-supergruppen The Avengers som fått sina egna filmer. Efter att ha sett Captain Marvel är jag tyvärr fortfarande osäker på hur hennes krafter funkar. De kommer inte till sin fulla rätt förrän i filmens sista scener. Det är inte ovanligt, men hennes strömladdade knytnävar som skjuter gul laser är förvirrande eftersom de skiftar i dödlig styrka från olika tillfällen.
Berättelsen börjar på den Bladerunner-liknande planeten Hala, där Carol Danvers (Brie Larson) coachas i närstrid av militärledaren Yon-Rogg (Jude Law). Snart åker de ut för att frita en fånge från en terrorgrupp på en närliggande ökenplanet. Uppdraget går åt skogen och Danvers tillfångatas av utomjordingar med ansikten som liknar gröna pungkulor. När hon lyckas rymma landar hon på jorden, Los Angeles, där det råkar vara 90-tal.
Nostalgin hamras in hårt med referenser till antika videobutiker, sökmotorn Alta vista och Fresh Prince i Bel Air. Soundtracket av Nirvana och Captain Marvels Nine Inch Nails-t-tröja är artefakter från en död Generation X-kultur, som brukade stå för ett outsiderskap bortom grupptänkets hegemoni. Nu har de tvingats in i Marvels globala pengapress, som stampar ut det mesta som kan anses vara obekvämt.
Men inte utan ett övertydligt mångfalds- och flyktingmedvetet perspektiv förstås, och ett light-feministiskt budskap. Danver lär sig snart att hon haft ett förflutet på jorden, och minnen från hennes tid som aspirerande stridspilot bubblar upp och påminner om patriarkatet. ”Du vet varför det heter cockpit va?” som en karikatyr till sexistisk pilot säger till henne i en traumatisk flashback.
I jakt på sina minnen och på flykt från gröna gubbar med laservapen teamar hon upp med SHIELD-agenten Nick Fury (Samuel L Jackson) som snubblar in i kaoset, aningslös om att han typ 20 år senare ska spela en nyckelroll i nästan varje Marvelfilm, från Iron man till Avengers.
Danver och Furys platoniska relation är kanske filmens största behållning och påminner i sina bästa stunder om en barnvänlig variant på 80 och 90-talets udda par-komedier som 48 timmar och Den sista scouten.
För ovanlighetens skull är skådespeleriet det mest njutbara i en superhjältefilm. De hisnande flygplansjakterna kommer på andra plats, även om de knappt hinner börja innan någon kraschar.
Jag har vant mig vid att svälja att Marvel gör samma film om och om igen. De kan leverera visuellt storslagna filmer, som Avengers: Infinity War och Black Panther. Eller göra någonting regelrätt komiskt som Thor: Ragnarök.
Captain Marvel är aldrig lika plottrig som de ovannämnda, men de stora och avgörande actionscenerna är fantasilösa eller bättre gjorda i tidigare filmer. Det största problemet är att humorn som ska transportera publiken mellan dessa scener ofta utgörs av referenser till hur trötta modemen var på 90-talet.