Egentligen borde Wagners opera heta Senta, för det är hon, snarare än den namnlösa holländaren som är huvudpersonen. Men Wagner skrev alltid in sig själv i dramats mansroll, som följaktligen blev till huvudroll. Och här, som så ofta i hans operor, i en starkt bekräftelsesökande man. Wagnerkvinnorna är till för mannen. Deras uppgift är att förlösa hans existentiella ångest – ofta genom att offra sig, oftast dö. Men i praktiken blir de ändå dramats centralgestalt. Som den trogna Senta.

Eller snarare helt besatta Senta: fixerad vid bilden av den legendariska Holländaren. Som hon i den här uppsättningen målar själv, i explosiv expressionism, en alldeles vild och nattsvart vision. För henne symboliserar han en väg ut ur hennes till synes så trevna tillvaro. 

På Malmö Opera har det blivit rena Carl Larssonidyllen i Christof Hetzers scenografi. Det är en rolig twist på Wagners gotiska drama, som ju ska utspela sig i saltstänkt mörker.

För det är ju också en riktig spökopera detta, inte minst i musiken och det betonas sannerligen i orkesterdiket under dirigenten Steven Sloanes stormpiskade ledning.

Cornelia Beskow – Senta – är en härlig gestalt, en vild och vacker Edvard Munchkvinna. Helt klart olämplig för fästmannen Erik – som här gjorts till präst. Medan Holländaren blir en farligt spännande kulturman i den demoniskt tjusige Josef Wagners tappning. 

En klar framgång

Hos Richard Wagner ska Senta ge sitt liv för hans frälsning. Men här, i holländska (!) regissören Lotte de Beers version, är det hon som blir förlöst genom honom. Han får uppgå i hennes svarta bild – mycket raffinerat. Och en bokstavligen befriande tolkning av Wagners gamla opera. 

Musikaliskt är Malmö Operas produktion också en klar framgång. Fina körinsatser och en väl castad internationell solistensemble med mäktiga österrikiska barytonen Josef Wagner i spetsen. Och så den svenska Senta, Cornelia Beskow, med ljust gnistrande sopran.