”Drive-away dolls” är inspirerad av John Waters och Russ Meyers B-rullar och roadmovie- sexploitation-filmer. Den mesta kända är kanske ”Faster Pussycat, Kill Kill” (1965), om ett gäng vilda gogo-dansare ute på en våldsam brottsoddyssé.
I ”Drive away dolls” gör Ethan Coen en kärleksfull hyllning till genren (som först sågades som mjukporr men sedan uppvärderats till kultstatus), med två lesbiska vänner som dras in i sex, brott och trams, allt inramat av oseriös serietidningsestetik.
Året är 1999 i Philadelphia och den frisläppta Jamie (Margaret Qualley) blir dumpad av sin flickvän och drar ut på en roadtrip. Hon kör mot Tallahassee Florida och med på resan är hennes stiffa lesbiska kompis Marion (Geraldine Viswanathan).
Jamies mål för resan blir att få Marion att komma över sitt ex och ha lite ”billigt, sleazy sex”.
Men efter en förväxling blir väninnorna aningslösa kurirer för ett känsligt paket som följt med hyrbilen, och de får dessutom ett par puckade busar hack i häl.
Filmmakarbröderna Joel och Ethan Coen är mångsidiga. Flera mästerverk i olika genrer, som västernthrillern ”No country for old men” (2007) och noir-stonerkomedin ”Big Lebowski” (1998).
De har också mer excentriska element och hur mycket du kan tolerera är en smaksak. För mig går gränsen någonstans vid ”Oh Brother where art though”.
Ethan Coen regisserar ”Drive away dolls” utan sin bror Joel och har skrivit filmen tillsammans med sin fru Tricia Cooke. Tonen påminner om Coen-brödernas tramsigare och mer lättglömda komedier, som ”Burn after reading”, ”Ladykillers” och (burr) ”Hail Ceasar”. Träskallarna som jagar tjejerna i ”Drive-away dolls” är som en microvärmd version av den liknande duon i ”Fargo” (1996) – vi har sett den i bättre skick.
Kavalkaden av dildoskämt är stundtals skabröst träffsäker men oftare är det överspel och frustrerande tillgjort. Visserligen en skonsam speltid på 84 minuter men när slutakten trillar över i plump politisk satir är det inte längre roligt.