Yrkesmördaren John Knox behöver ro iland en sista intrikat plan innan han måste ”resa iväg”. Men tidspressen är brutal: han har just blivit diagnosticerad med Creutzfeldt-Jakobs, en sjukdom som innebär galopperande demens.

Det handlar om veckor, inte månader, innan Knox har glömt vem han är och vad han håller på med. I sin lilla anteckningsbok skriver han ned en kom-ihåg-lista på vad han måste göra, i vilken ordning.

Blod. Hår. Vapnet. Berätta för Ruby. Glaset.

Trots den actiondoftande affischen är Knox goes away en film som inte gör stora anspråk. Michael Keaton både regisserar och gör huvudrollen som den åldrade Knox, vars skärpa börjar lösas upp.

Det ligger en känsla av lätt stress över tillvaron, en flyktig förnimmelse av ”vad har jag glömt?” som gestaltas i Keatons tvekande ansikte, i kameravinklar och i stressklippta panikattacker. Oroande, men en rejäl gradskillnad från den avgrundsdjupa ångest som Anthony Hopkins demente rollfigur i The Father upplevde.

Det mest överraskande med Knox goes away är varken det fiffiga, bakvända brottet, eller kombinationen yrkesmördare/demens. Nej, det är att den förhärdade Knox tar sin diagnos med jämnmod och varken drar sig för att prata om vad som händer eller ta emot hjälp. ”Jag förstår att du är rädd” mullrar superskurken och gamle vännen i Al Pacinos gestalt.

Knox goes away är en väl avvägd film som trots sitt ödesmättade ämne behåller berättarstrukturen av ett perfekt brott genomfört med avancerad list, även om huvudpersonen inte minns var han gömt diamanterna eller hos vilket storageföretag han har förråd.

Rakt igenom bra skådespeleri: en bister snut som flåsar Knox i nacken. Kul med hunken James Marsden i den förtvivlade och liksom svettiga rollen som Knoxs son. Al Pacino spelar med en trygg självklarhet – till skillnad från på Oscarsgalan nyss – och Marcia Gay Harden står för den allra starkaste scenen då hon kort och återhållet tar farväl av sin exman.