Den här filmatiseringen av Honoré de Balzacs tredelade roman ”Förlorade illusioner” ger en bild av maktmissbruk och ohöljd galopperande korruption inom det tidiga 1800-talets medielandskap, eller åtminstone dess tabloider. Om man ska tro Balzac, och filmen, styrdes tidskrifterna på den tiden av en samling giriga typer som tog bra betalt för sina åsikter; som sågade eller hyllade pjäser och böcker – och människor – på beställning, som fick karriärer att blomstra eller kraschlanda från start.

I de här grumliga vattnen rör sig Lucien Chardon, en uppkomling från vischan, vars poetiska ambitioner är större än hans begåvning, vilket får honom att sälla sig till denna fjäderpennans monetära maffia.

Lucien är fylld av ärofulla drömmar om framtiden, vill anamma romantikens ideal men är i grunden en hal typ, spelad med lätt frånstötande arrogans av Benjamin Voisin. Två och en halv timme går vi vid hans sida, utan att han lyckas väcka mer än möjligen en snutt sympati. Men så är det inte heller filmskaparen Xavier Giannolis (”Uppenbarelsen”) mening, det här är istället en sedelärande historia där Lucien får ta pisk för vår upplysnings skull.

Samtidigt: en levande och detaljrik exkursion genom post-napoleanska Frankrike som kan få en att förfasas, för att senare kliva ut ur salongen och in i en samtid med troll, influerare och månglare av fejkade nyheter behandlar ”sanningen” som en piñata.

Tempot är högt, såväl i dramat som i utförandet, men det är tyvärr ackompanjerat av en berättarröst som är så ihärdigt återkommande att man önskar sig att någon omgående kan upprätta ett auditivt besöksförbud. Poängen med att filmatisera en roman är ju knappast att läsa upp den till vackra bilder.

Nå, det eviga orerandet lyckas ändå inte överrösta dramatiken. I slutändan står vi ändå med en driven, målerisk och oväntat aktuell film – och ingen har betalat mig för att skriva detta. Eller okej då… SVT betalar, men åsikten är min.