Harold Halibut är en berättelse om något vi alla kan relatera till, att hitta hem – om än inte bokstavligt så i en vän. Spelets huvudperson, den bleka, snälla och rätt alldagliga labbassistenten Harold är perfekt för att illustrera den mjuka ton som spelet för det mesta håller sig till.

Och det är ett säreget spel. Där finns ingen spelmekanisk bedrift utan bara få – nästan pliktskyldigt inklämda – spelelement dyker upp. Det kan vara sladdar som ska kopplas eller ubåtar att styra.

Min vanemänniska vill ha mer men jag tycker det räcker för Harold Halibut. Det är ett spel som lugnt kan luta sig på att vara tungt dialogdrivet och låta berättelsen blomma ut över tid.

Titeln är ett bra exempel på att spel som medium är brett, det krävs ingen game over-skärm eller blixtsnabbt muskelminne för att få en upplevelse att gå in i.

Kanske saknar jag känslan av att själv spela roll för händelserna som rullas ut, det är inga kniviga dialogval som får mig att känna att jag kan påverka historien – utan det här är en resa på vilken jag snällt får följa med.

Lite som vår hjälte egentligen. Stoiskt finner sig Harold i skeenden och tycks hamna där han hamnar.

Det finns en spännande kontrast mellan karaktärernas stela, skulpterade ansikten och det livsomvälvande som händer i spelet – en känsla av svårfångade våglängder. Men det är inte bara dockorna eller de detaljerade miljöerna som gör spelet så säreget.

Slow Bros har hämtat inspiration från filmskaparen Wes Anderson i hur han använder set design, ljussättning och musik som hjälp att berätta historien. Det är samma varma känsla av nostalgi i de retrofuturistiska miljöerna man rör sig i, samma kärlek till excentriska karaktärer som du som spelare kan lära känna i långa dialoger.

Allt är otroligt stilistiskt och lämnade mig med en känsla av värme i bröstet.

Se mer av spelet och dess handling i klippet.