I ”Final Fantasy XVI” spelar man rollen som den gravallvarlige Clive, en ofrivillig soldat som söker hämnd i en värld som trasas sönder av krig och oro.

Att utvecklarna tittat på tv-serien ”Game of Thrones” står klart – det är vuxet, mörkt och med ett språk som förvånar. Även om det på ett sätt klär spelet, blir det en skillnad mellan det Final Fantasy man känner och den nya, lite raffigare, stilen.

Diskrepans finns på fler ställen och skaver ibland; det kan vara bombastiskt för att sedan nästan närma sig buskis, ansiktena på de man möter kan se anskrämligt stela ut samtidigt som miljöerna de är placerade i är fulländat vackra.

Att äventyret utspelas i en snitslad bana känns oväntat uppfriskande i en tid då vi sondmatas öppna världar och påtvingad upptäckarlust. Istället får vi en genomtänkt spelupplevelse som ger oss det vi måste veta – och uppmanar den nyfikne att lära sig mer.

Att gå ifrån den öppna världen måste ha gett utvecklarna möjlighet att fila på detaljerna, för spelet känns (ljuvligt nog) färdigutvecklat redan från början.

Men den största glädjen med Final Fantasy XVI ligger inte där, utan i vad det låter spelaren göra. Spelets stridssystem växer tillsammans med sin spelare, utvecklas och broderas, på ett fenomenalt sätt.

Det strösslas med roliga bossar och bjuds på episka – i ordets sanna bemärkelse – slag mellan gudalika magiska varelser. Stegrande körer och ständigt ökande intensitet staplas på varandra och följer samtidigt spelarens taktpinne.

När man tror att taket är nått krossas det av nästa scen och så håller det på, utan att för en sekund tappa dig som spelare.

Trots små skav så är ”Final Fantasy XVI” helt igenom storstilat och svulstigt. Det är fantastiskt befriande se spelet leva ut på nytt: Tvålfagra ynglingar i pråliga kläder, gigantiska bergsmassiv och enorma slag över himlavalven.

Ingenstans är detta blygsamt – överallt känns det som en dramatisk opera.