Kötta, loota, upprepa. Huvudingredienserna i ”Diablo” har inte förändrats med den efterlängtade uppföljaren.

Snarare har systemen för det eviga slaktandet av monster, fantomer och odöda skelett förfinats för hardcoregamers och förenklats för ”noobs”, alltså nybörjare. Det går att göra ”Diablo IV” lika förkrossande svårt som ”Elden Ring”, men det är inget krav även om det förstås belönar sig bättre.

”Diablo IV” låter spelaren välja mellan fem olika klasser av krigare och svartmagiker. Du kastas sedan in i människovärlden ”Sanctuary”. Ett slagfält mellan himmel och helvete som ligger i krig. Demonen Lillith (enligt judisk mytologi Adams första fru innan Eva) hotar med att släppa lös helvetets krafter.

”Diablo”-världens estetik remixar olika religiösa och urgamla myter som skapar en vackert gotisk anda och som flyter på med vacker grafik, åtminstone på den nya generationens konsol.

Mystiken är tätare än tidigare i spelserien, med utmärkt röstskådespeleri som väger upp för de stunder när manuset haltar tillbaka mot pojkrumsklichéer.

Men varför laga något som aldrig var trasigt? ”Diablo” ska vara överdrivet. Det adderar till nöjet i det malande och ständigt föränderliga demondräpandet.

Kontrollerna är smidigt utformade men kräver dedikation och tajming i det konstanta knapp-”mashandet”. Liksom noga övervägda beslut när det gäller uppdatering av vapen och magiska förmågor.

Möjligheterna till variation känns oändliga och lär ge spelet ett långt liv på internet, vilket för övrigt är ett krav då spelet inte fungerar offline. ”Diablo IV” har en djävulskt beroendeframkallande spelbarhet som potentiellt kan bli skadligt för många förhållanden.