Samhällskritiken i ”Havsörnens skrik” är med andra ord uppdaterad: i Norrland är elen billig och det finns inga gränser för hur mycket jordartsmetaller som kan grävas upp eller vindkraft byggas ut. Att samerna berövas sina betesmarker är inte storbolagens problem, de vill inte utveckla, utan exploatera.

Den som läst Smirnoffs trilogi som inleddes med ”Jag for ner till bror” kommer att känna igen sig i både terrängen och berättarstilen. Det är mörkt och kallt, men tempot är högt uppdrivet och redan på de första sidorna läggs en överrik mängd spår: mc-gäng som flyttat sina skumraskaffärer norrut, män med stora spelskulder, våldtäkt på ensamkommande unga flyktingkvinnor, ”lämnare” som levererar bakbundna kroppar och ”städare” som rensar upp.

Här börjar det inte som i många andra thrillers med ett enstaka fynd, en tråd som växer till ett komplext men utredbart nystan, här händer allt genast i ett brutalt huller om buller, och alla lösa trådar samlas på byns pizzeria. Dit kommer Mikael Blomkvist i privat ärende, han jobbar inte längre på Millenium. Och Lisbeth Salander dyker motvilligt upp för att ta hand om en brorsdotter hon aldrig sett.

Det är alltså två trötta krigare som återförenas och var och en på sitt håll börjar leta efter det som gömts i snö. Den verkliga drivkraften står nästa generation för: Den 13-åriga Svala är en ung version av sin faster, smärttålig och bra på att knäcka koder – och beredd att gå över lik för att hitta sin försvunna mor. Henne följer man gärna och det skulle inte förvåna om hon helt tar över firman Blomkvist/Salander i nästa del, för medan stockholmarna i byns ögon saknar naturvett, rör hon sig som en järv i Smirnoff-land.

Karin Smirnoff har med andra ord gjort just det enda möjliga när hon skriver vidare i Milleniumserien: hon har flyttat den till sin värld, en periferi som hon gör till ett gastkramande centrum för onda makter. Hon kan verkligen hålla spänningen uppe ända framtill slutet, och fortsättning följer säkert.