Hélène och Mathieu är ett stabilt och socialt par, och en självklar storhet i vänkretsen men när Hélène drabbas av en dödlig lungsjukdom ändras allt. Mathieu stretar emot, famlar efter varje halmstrå som går att finna, medan Hélène förbereder sig på sin sorti.
Den fransktyska regissören Emily Atef skildrar med känsla stigmatiseringen, omgivningens tafatta försök till social bolstring, hur andra planerar semestertrippen medan man själv snart ska ge sig av på den sista resan.
Filmer från dödens väntrum, oftast med cancer i pulserande eldskrift, är en hel subgenre i sig: svartsynta komedier som Judd Apatows ”Funny people”, skruvade ”Dagarnas skum” och emotionella skruvstäd, som Isabel Coixets suveräna ”Mitt liv utan mig” med Sarah Polley i huvudrollen.
I en sådan tätbefolkad genre krävs det särart för att sticka ut och det gör väl inte ”Hélène & Mathieu” i någon större grad. Allt går sin gilla cancergång, men likväl är det en föredömligt osentimental, fint formulerad svanesång, där dödsångesten vibrerar strax under ytan, med några få utbrott av panikångest.
Cancerfilmen, om man får kalla den så, har den speciella omständigheten att förutsägbarheten är given. För även om våra sympatier är starkt investerade i den drabbade skulle en plötslig vändning mot slutet, där hen som genom ett mirakel plötsligt blev botad, sänka hela upplevelsen. Karin Boyes slitna citat ”Det är vägen som är mödan värd” är som myntad för just den här genren.
Och här är mödan helt koncentrerad kring Vicky Krieps som utför en stilig soloräd i huvudrollen, snitsar fram en karaktärsfast kvinna som tillåter sig vara självisk, inte bara uppfylla andras bild av hur ett avsked ska se ut.
Krieps är trippelt bioaktuell just nu, även i ”Korsett” och ”De tre musketörerna” och har ytterligare sex filmer på ingång.
Gaspard Ulliel, som spelar Mathieu, dog strax efter det att inspelningen var klar. Plötsligt, i en skidolycka. Den vetskapen ger filmupplevelsen ytterligare ett lager av sorg och förstärker på ett högst reellt sätt temat om livets nyckfullhet.