Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
”Vissa kanske kommer tycka att det är på gränsen”. Hör vad vår musikkritiker Tali da Silva säger om Frickys nya album i klippet. Foto: Christine Olsson/TT

Recension: ”Horizon Inn” av Fricky

Uppdaterad
Publicerad

“Horizon Inn” är ingen solig charter, snarare en tripp till verkligheten, men väl värd resan. Det tycker Kulturnyheternas musikkritiker Tali da Silva som lyssnat på Frickys nya album.

Att kalla Fricky och Cleo för Sveriges svar på Beyoncé och Jay-Z är kanske lite krystat. Men båda parens kärlekshistorier, såväl toppar som dalar, har gett upphov till enastående musik.

När Fricky blev stjärna över en natt med EP:n “Aqua Aura” var det med en norrländsk r’n’b full av förälskelse, sex, dans och sommar. “Horizon Inn” är dess totala motsats – ett introspektivt skilsmässoalbum på vilket solen gått i moln.

Det låter som om Fricky tagit alla förväntningar på att leverera sommarhits och gjort det enda rätta: Precis tvärtom. Resultatet är ett drum’n’bass-album, marinerat i 90-talets triphop, ambient och acid. Ljudbilden är ödslig när Fricky ropar ut i tomma intet: “Is there anyone alive out there? Can anyone hear me?”

Mycket av Fricky, så som vi känner honom, finns ändå kvar. Humorn och hans helt egna sätt att formulera sig: Ibland nästan barnsligt, ofta så rakt att det känns i magen.

“Växer vi ifrån varandra som om vi var en halsduk? Vi som brukade tänka så om andra, this is us nu”, pratsjunger han på “Nattbuss” vars brummande synt faktiskt låter precis som motorn på den långsamma bussen man tvingas ta när tunnelbanan slutat gå.

Men bortsett från “Nattbuss” så har berättaren Fricky tagit ett kliv tillbaka för att istället låta musiken spela huvudrollen. Texterna är grubblande, mer svävande och tillåts flyta ut i kanterna. Han blandar engelska och svenska och låter de sugande syntarna, snabba trummorna och luftiga produktionerna vara grejen. Det funkar. Verkligheten kring varannan vecka-livet framkommer ändå i “Puff Daddy Issues” och bristen på skärpa gör bara melankolin ännu tydligare.

Visst – 90-talssoundet är så massivt och så retro att det stundtals gränsar till kitsch eller satir, som “Porslin”, Frickys egen version av Mobys klassiker “Porcelain”. Men häri ligger Frickys storhet: hur han ständigt lyckas ta från andra, vare sig det är r’n’b eller 90-tals-elektronika, och addera något eget tills det låter som musik som inte hade kunnat göras av någon annan.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.