Den här vrickade komedin rasslar igenom en hel del Houellebecq-ämnen: det är kvinnosyn, det franska koloniala arvet, identitet, dubbelgångare, författaren som projektionsyta och alkohol och droger.
Regissören Guillaume Nicloux har samarbetat med Houellebecq förr, i mockumentären Kidnappningen av Michel Houellebecq. Där kom författarens udda personlighet verkligen till sin rätt, en väldigt rolig och lågmäld film.
Detta är långt mer uppskruvat, både extremt tramsigt och med till synes stora anspråk genom indelning i ”kapitel”. Det är viktiga ämnen som presenteras storvulet, men som ganska genast viftas bort. Koloniseringen av Antillerna…? Nja, varken Blanche Gardin eller Michel Houellebecq vill kommentera det eller slaveriet. De är mer intresserade av psykedeliska svampar.
Roligast är det när den absurda, snabba men lakoniska dialogen får bära scenerna, Luc Schwartz är särskilt bra, Blanche Gardin babblar på väldigt rappt hon med. Men den urspårade historien med ett plötsligt mord, och att huvudpersonerna sätts ihop med handklovar, spelar egentligen mindre roll.
Efter alla analyser av den eleganta (men i mitt tycke tråkiga) tv-serien ”The White Lotus” känns ändå denna ganska sjaskiga, svettiga och flippade kanske-kritik av den koloniala ordningen rätt så befriande. Det är som litteraturkritikern Jed Lea-Henry sagt om Houellebecq: att läsa honom är som att få oannonserat besök av en riktigt jobbig kompis som tränger sig in, väcker dina barn, stöter på din fru, dricker upp din dyraste sprit och uttalar de besvärligaste sanningarna. Ett obehag som ibland är precis vad man behöver.
Nu tycker jag nog att den här filmen är en smula för ofokuserad för att vara den besvärliga sanning som man behöver, men den har sina stunder. Om än jobbiga.
I huvudet på Blanche Houellebecq
Betyg: 3
Manus och regi: Guillaume Nicloux
I rollerna: Blanche Gardin, Michel Houellebecq, Luc Schwartz, Gaspar Noé, Françoise Lebrun mfl.