Den som någonsin har läst en rysk 1800-talsroman vet några av följande saker: de är för långa, persongalleriet är för stort, de gör utvikningar som en modern redaktör hade strukit utan att tveka. Men i slutändan framträder ofta den myllrande helheten som något storslaget, livsliknande.
Några avsnitt in i Inventing Anna, dramaserien om den ryskfödda Anna Sorokin som lurade New Yorks finans- och konstelit att hon var en tysk arvtagerska och därför kunde anförtros stora summor pengar, tänker jag på den ryska 1800-talsromanen.
Inventing Anna har för många och för långa avsnitt. Scener som upprepas i evighet. Ingen annan än Shonda Rhimes hade antagligen kommit undan med detta (Bridgerton-regissörens deal med Netflix sägs vara värt uppåt 400 miljoner dollar och kanske kan jämföras med poddstjärnan Joe Rogans deal med Spotify där ingen lägger sig i att hans avsnitt är tre timmar långa).
Serien bygger på artikeln av journalisten Jessica Pressler i New York Magazine som för en bredare publik berättade historien om den narcissistiska Anna Sorokin som med självsäkerhet och list svindlade till sig stora summor pengar – bedrägerier hon dömdes för 2019 och som gav henne fyra år i amerikanskt fängelse.
Huvudpersonen i serien är reportern Vivian, spelad av Anna Chlumsky, mest känd från komediserien Veep. Det är genom hennes ögon som berättelsen tar form.
Grundhistorien med svek och bedrägerier bland de förmögna och vackra är så osannolik att det blir spännande nästan av sig själv. Och Julia Garner, mest känd från tv-serien Ozark, gör ett fint porträtt av den barnsliga narcissisten Anna Delvey – vars svalhet blir flera grader lägre bredvid Anna Chlumskys koleriska och nästan komiska skådespeleri.
Serien gör ett utmärkt jobb med att skildra den tomma varumärkesfixerade tillvaro som Anna och hennes gäng lever i: det regnar instagrambilder och interiörerna på de lyxiga hotellen och nattklubbarna känns vansinnigt exklusiva – inte minst under en ödesdiger resa till Marocko. Men under den förföriska ytan visar sig Inventing Anna ha en del brister.
Den som sett Netflix populära romanceserie Bridgerton vet att Shonda Rhimes inte jobbar med undertext. De första fem sex timmarna av serien ackompanjeras av förskräckligt hög hiphopmusik som med stora bokstäver förklarar vilken “bad bitch” Anna Sorokin är när hon bränner sina pengar på New Yorks exklusivaste adresser.
Och när man kommit en bit in i säsongen tar Inventing Anna så tydligt bedragaren Anna Sorokins sida att man inte kan låta bli att fundera över avtalet mellan verklighetens Sorokin och Netflix, som enligt uppgift betalat runt 300 000 dollar, alltså tre miljoner kronor för rättigheterna.
Det är svårt att inte börja fundera över detaljerna i avtalet – har Sorokin krävt att bli berättelsens hjälte? (Jag har frågat Netflix om avtalet men inte fått något svar)
Det hjälper då inte att Anna i serien efter ett misslyckat (eller var det iscensatt?) självmord som för att åkalla den ryska romanens märkligheter börjar mumla om sin landsman Fjodor Dostojevskij. Fiktionen har vid det laget visat sig lojal inte mot sina rollfigurer utan mot verkliga människor utanför den.
Berättelsen är visserligen sann i grunden, men hade nog förtjänat lite av den komplexitet som utmärker verkligheten, eller för den delen den ryska 1800-talsromanen.