Yung Lean är mer än en rap. Södermalmaren är snarare arkitekt för en sönderbruten popmytologi där svensk kultur, global estetik och emotionellt trauma kraschar i en egen form. Nya fullängdaren sägs vara ett moget steg vidare från första, definierande, vildvuxna delen av karriären. Den som började så fantastiskt när han och vännerna i kollektivet Sad Boys gjorde globalt intryck på elitnivå med sin elektroniska sfär och estetiska stilsinne redan på gymnasiet. Flera sidoprojekt senare, över tio års resa och personlig kamp – världen lyssnar fortfarande!

Men det är inte åldrandet som fångar mitt intresse i första hand. Inte heller hans sätt att dekonstruera rockhistorien (”Wild Horses” t ex) med melodier som kapas och förvrids, beats som drunknar i dimma och min plötsliga vilja till att sjunga med, högt, i en tophit; ”I´m your dirt, I´m your love”. Nä, jag funderar istället över denna spjutspets sätt att återigen koda till oss via Astrid Lindgrens dödsdramer(introt bland annat) och ABBA´s glittermelankoli(”Might Not B”).

Här kanske nämnda tu blir en metafor för det egna omtalade själsliga måendet? Samtidigt som han både lyfter och trasar till sitt hemlands kulturarv. Så att vi kanske kan hitta hem igen i en vilsen tid?

När sådana tankar når mig växer plötsligt ”Jonatan” till något som inte bara är en vital vägvisare i modern pop, utan också till en omloppsbana vi verkligen behöver. Här och nu.