Det är 1856 och prosten Lars Levi Laestadius anländer till Kengis i Norrbotten. Med sig har han sin familj inklusive adoptivsonen Jussi. I Kengis väcker han raskt den helige ande hos de halta och lytta, men föraktas av de rika: patronskan, handlarn, länsman och doktorn.

När det sker ett kvinnomord, och sen ett till, extraknäcker prosten som utredare – han visar nämligen sig vara en osannolikt slipad forensiker.

”Koka björn” är amerikanska Disneys första nordiska produktion och de har strött en del av drömfabrikens guldpuder över produktionen: fotot är storslaget och krispigt, rollbesättningen lyxig, dialekterna coachade (med varierande resultat), kostymen påkostad och extravagant.

Det är som att se en svensk ”Game of Thrones”.

Tyvärr menar jag då senare ”Game of Thrones”, när serieskaparna bytt sina penslar mot kritor: det ser dyrt ut men är lite tomt.

Knepigast är det med Gustav Skarsgårds Sherlock Holmes-rutin. Med pipan i munnen sniffar han på en kjol och mumlar ”manlig säd” med samma självförtroende som han analyserar ovanliga gifter och fastställer dödsorsaker. Det blir komiskt när det nog inte ska vara det.

Jag hinner precis tänka att Magnus Kreppers parodiskt onda länsman påminner om en Disneyskurk, innan jag inser att han faktiskt är en Disneyskurk.

”Koka björn” jobbar inte med gråskalor, om man säger så.

Det finaste i serien är relationen mellan Skarsgårds far och adoptivsonen, samepojken Jussi, spelad av Emil Kárlsen. Särskilt den senare tycker jag gör ett starkt porträtt av en pojke som svikits av alla.

Som första skandinaviska serie är Mikael Niemis berättelse ett utmärkt val. Väckelserörelsen, det samiska, det tornedalska, nybyggarna – en urnordisk berättelse med starka spänningar på köpet, dessutom talad på både svenska, Meänkieli och samiska.

Det kanske hade varit nog att låta ”Koka björn” vara en berättelse om en far och en son och deras religiösa konflikt i denna spännande mångkulturella miljö. Och skippa mordgåtan.