István är en nyfiken och samtidigt inbunden tonåring i Ungern när en relation till en äldre kvinna leder honom till en våldshandling. I nästa kapitel är han ute ur fängelset och tar värvning, blir soldat i kriget mot terrorismen. Så hamnar han i London, stiger så småningom till samhällets högsta ekonomiska topp men faller till dess botten och återvänder utblottad och ensam till sin hemstad.

Det kan låta som en klassisk berättelse om den unge manen som driven av ambitioner söker sig fram i världen och desillusioneras, men inget kunde vara mer fel om István, han har ingen tydlig vilja, han är en passiv figur som till synes utan eget förvållande hamnar i olika situationer. Och när han tillfrågas om hur han upplevt dem har han aldrig något annat svar än ”OK”. Så vad är drivkraften?

Titeln, ”Kött”, antyder att det är hans kropp, hans drifter, våldsimpulser och ryggmärgsreflexer som styr, han känner sig som mest autentisk i krig och samlag, det är dock ingenting som uttalas, allt är underförstått. Det ligger nära till hands att läsa romanen som en historia om män och manlighet.

Men titeln säger också något annat, den syftar på en klassiker av Samuel Butler från 1880-talet, ”The way of all flesh”, som i sin tur syftar på bibelns ”allt kött är hö”, dvs det är människans lott att dö. Alla människors lott. Säger romanen kanske att det mesta av livet äger rum bortom språket, därför är det fåfängt att söka efter dess mening, i alla fall en mening som går att formulera i ord?

Romanens själva stil, en utsökt minimalistisk prosa, som fångar Istváns ordlöshet och samtidigt håller mig i ett fast grepp, pekar i den riktningen. Jag följer, andlös av spänning, Istváns liv från troskyldig ungdom till resignerad ålderdom och ser att ödet inte bryr sig ett dugg om han lever eller dör. Våra frågor om livets mening studsar mot en stum spegel. Så läst handlar denna enastående roman om den mänskliga belägenheten som sådan.

Fler bokrecensioner här.