”Maestro” är en film om den kreativa rastlösheten. Om att vilja fylla livet med så mycket man kan, om att inte behöva välja vem man är utan att vara allt man är. Leonard Bernstein (Bradley Cooper) var många saker: kompositör, dirigent, lärare. Gift med en kvinna han älskade, far till tre barn och sexuellt involverad med många män.

Han var ett ensamt geni som komponerade i enskildhet och en sällskapssjuk individ som inte ens kunde stänga badrumsdörren av rädsla för att missa något. För att förstå en sådan person måste man kliva in i både hjärtat och hjärnan, tycks Bradley Cooper resonera.

I filmen ser vi därför ”Lenny” hoppa på projekt och passioner, både personliga och professionella, för att sedan hoppa vidare till nästa. Hans musik hörs bara i korta stycken. Filmspråket är likadant: kameran flyter in och ut i scener, ibland utan början eller slut.

Ett samtal där Bernstein upphetsat förklarar för framtida frun Felicia (Carey Mulligan) att de liknar varandra för att de båda försöker leva i sanning med sig själva, ett svep över en lunch med mentorn som föreslår att Bernstein byter namn till det ickejudiska Burns, som blir en teaterscen där Bernstein är åskådare till sitt musikalnummer för att sedan plötsligt vara med i det själv.

Med andra ord: ett eklektiskt collage av en konstnärs inre och ett yttre liv. Alltid skapa, alltid göra. En sådan personlighet lämnar förstås emotionella hål i de som står honom närmast, det vill säga hans fru och barn. ”Maestro”, i sin överväldigande, stundtals hysteriska energi, förmedlar Bernsteins dualitet tydligt.

Man lämnar inte salongen med omfattande Wikipediakunskaper om den stora kompositören, men med respekt för konstnären Bradley Cooper som inte bara totalförvandlats till Bernstein utan också utmanat biopicgenren på bästa sätt.