Under några decennier av 1900-talet var atomåldern en strålande värld. Marie Curie gav oss radioaktivitetens gåta, modernitet och medicinsk utveckling rusade, kvinnor i bikini kallades bombnedslag och Spindelmannen var självlysande.
Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 vände ljuset till hot om mänsklighetens undergång.
Mannen bakom bomben, Robert Oppenheimer, var nationalhjälte, rekryterad till Roosevelts Manhattanprojekt för att USA skulle hinna få kärnvapen före nazisterna.
Efter kriget argumenterade han för nedrustning, blev misstänkliggjord och avpolletterad. Om det berättade senast Christopher Nolans biopicsuccé ”Oppenheimer”.
I Nolans film saknades en gestalt som på svartvita foton från Manhattanprojektets dagar står bredvid Oppenheimer och liknar en direktör i trångknäppt kostym.
Men i Benjamin Labatuts roman ”Maniac” är han huvudperson, John von Neumann, ungersk flykting till USA, matematiskt underbarn som förändrade alla fält han sysslade med, skapare av spelteorin, de första datorerna, pionjär för AI – och utan Oppenheimers tvivel.
Ett skrämmande geni i kontakt med förintelsen både historiskt och existentiellt.
”MANIAC” – döpt efter de symboliska akronymerna till den dator som von Neumann skapade och hävdade skulle behöva ”leka, som ett barn” för att bli som en människa - skildrar von Neumanns liv genom andra. Lite som att ljuset från honom är för bländande, kan skada.
Mannen som till slut blev ”ett intellekt till uthyrning, som i allt högre grad förfördes av makten”. En legosoldat.
”Maniac” (översatt av Anna Petronella Foultier) sägs vara skriven i ”ingenmanslandet mellan fakta och fiktion”. Det är ett märkligt svävande påstående, men suggestivt.
Känslan av mänsklighetens ingenmansland, bortom kända lagar och förnuft, under övergivenhetens himmel, är stark.
Kanske tappar Labatut mig lite mot slutet, när jag fastnar i hans intressanta källor.
Men det är en roman som strålar i sin pendling mellan förförelse och förstörelse, och skrämmande i sin lekfullhet när den sträcker fingrarna mot nuet.