Varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis. Hemma hos en medelklassfamilj i 70-talets Rom står tonåringen på taket och ropar ut i rymden. Mamma pendlar mellan lekfullhet och tårar, lillasyster pratar med maten och mellanpojken hanterar tyst familjens konflikter genom att äta för mycket och sen bajsa i ett hörn. Pappa ligger med sin sekreterare och tycker bara att alla ska skärpa sig.
Emanuele Crialese har stoppat in sin filmfamilj i den omöjliga skärningspunkten mellan färgglad popmusik och traditionstyngd katolicism. Det är intressant såväl estetiskt som idémässigt. Den hypermoderna lägenheten är instängd och tråkig men i plötsliga sprickor av ljus kan livet förvandlas till en schlager när mamma börjar leka och dansa.
Tonåringen Adri är född i en flickas kropp men känner sig som pojke och i 70-talets Italien finns inga förebilder för en ung transkille så Adri är övertygad om att hen är barn till utomjordingar. Lika mycket som ett UFO känner sig mamma Clara, en spanskfödd troféfru som är mer intresserad av att leka än att spela sin roll korrekt.
Penélope Cruz är givetvis det tunga affischnamnet och nog gör hon sitt bästa med den klichébelastade rollen som kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Det finns en genuin kärlek till de udda ungarna och Clara har ett uppriktigt barnperspektiv på livet. Det gäller också filmen, för allra mest berörande är inte filmtitelns enastående mamma, utan den lilla syskonskaran med sina små helveten och ljusglimtar. Luana Giuliani i rollen som Adri är fenomenal, som ett truligt filmsyskon till Ingemar i ”Mitt liv som hund”.
Crialese låter Adris drömmar manifesteras i finstämda och humoristiska musikalscener, ett modigt grepp med blandat resultat. När det lyckas tvingas publiken in i Adris känslor och längtan. Då blir schlagern en väg ut och en vila.
Baksidan är att flykten tar utrymme från filmens verklighet, där relationerna är så krångliga och människorna så mångbottnade. ”Min enastående mamma” är oavbrutet intressant, men slutar korthugget och ofärdigt på ett snopet sätt.