I källarplanet på en industribyggnad i Sofielund i Malmö ligger Lilith Performance Studio. Tänk om det är så här det ser ut – det där skyddsrummet vi ska kliva ner i när allt är för sent här på jorden. Efter katastrofen. Med tanke på mjöllukten som sprider sig i lokalen skulle man kunna tro att det är bakmaskinen som har gått bananas, men vi får nog föreställa oss att det är något mer genomgripande än så.

När man väl blinkat ögonen vana vid det blåtonade mörkret möter en slags filmfantasi från dadaismen, ett mellanrum där logik och verklighet är satt ur spel. Av fem ton överblivet mjöl har Lilith skapat ett månlandskap, ett ickeland, där identitet och tillhörighet tycks som utplånade. Det här är världen efter apokalypsen, tiden då något nytt måste ta sin början. Vilka blir vi när vi inte längre har något att hålla oss i? Vem sträcker vi ut en hand mot?

Vid några tillfällen på senare år, då det har hänt något som många människor samfällt är rädda för har jag gripits av en känsla som liknar denna. Terrordåden vid tvillingtornen var ett sådant ögonblick, liksom att vakna till Donald Trumps seger i presidentvalet en snöstormig novembermorgon, på sätt och vis även pandemin. Plötsligt utväxlas blickar mellan folk vid busshållplatsen, människor som inte känner varandra byter några ord i samförstånd, vi söker oss till samma platser, eftersom det är outhärdligt att vara ensam om detta nya hemska.

”Min totala njutning” är en föreställning utan egentlig början och slut. En musikloop börjar om några gånger under kvällen, vissa moment återkommer, men den verkliga dramaturgin sker inne i betraktaren själv. Ju längre in i verket jag tränger desto mer insikter får jag, men kanske också fler frågor. Vi är flera som rör oss i rummet, några är aktörer, några av oss betraktare, men undan för undan skapas ett vi. Musiken manar på, ibland bryts det monotona av ett recitativ, ibland reser sig någon ur massan för att dansa, en gudomlig sopran träder fram, strax därpå en akrobatisk poledansare.

För publiken är det fritt fram att komma och gå som man vill. Jag stannar i rummet i dryga två loopar, och efter att först ha betraktat det hela lite på avstånd vågar jag krypa närmare, lyssna till repliker, stryka med handen över degformationerna, betrakta skeenden ur nya vinklar. Jag känner stor ömhet inför de anonyma människornas strävan, deras enträgna försök att göra något av sina förutsättningar.

”Min totala njutning” är ett outgrundligt verk, på samma gång poetiskt, skrämmande och vackert. Ungefär som livet självt.