Att ge naturen egna juridiska rättigheter – framförallt rätten att existera och utvecklas – låter avlägset från den politiska agendan i Sverige. Men det som en gång startade som en radikal vision på 70-talet inom miljörörelsen har faktiskt under 2000-talet blivit lagstiftad verklighet i en ganska lång rad länder. Det första exemplet i Europa kom i april i år när det spanska parlamentet gav juridisk status och rättigheter till saltvattenlagunen Mar Menor. Mer berömda exempel finns i Colombia, Ecuador och Nya Zeeland – där parlamentet bestämt att floden Whanganui är en person och ska respekteras i alla sina “fysiska och metafysiska” egenskaper.
Det låter, tja, svårgripbart, men ponera att riksdagen slog fast att fjäll och skogar i Sapmi ska betraktas enligt samisk tradition och behandlas därefter. Då vore det slut med både gruvbrytning och avverkning av naturskog. I Ecuador har ett antal gruvlicenser återkallats sedan landet skrev in Moder Jords rättigheter i sin författning. Ofta är rörelsen för naturens rättigheter sammanflätad med ursprungsbefolkningars politiska kamp och alltid är den djupt inspirerad av deras existentiella syn på naturen och människans plats i den.
“Naturlagen” är en presentation av idétraditionen kring naturens rättigheter, och en genomgång av hur sådana rättigheter introducerats i världen. Det är angelägen läsning när skogarna brinner och floderna torkar; inför en sådan kris kan det otänkbara plötsligt bli tänkbart.
Samtidigt är boken en rågad skopa rätt konventionell kritik av den västerländska civilisationen, en fyrkantig framställning som jag tycker överbetonar filosofers roll som historiska drivkrafter och gravt undervärderar teknologiska och ekonomiska drivkrafter – då menar jag ekonomiska som i att hushålla med knappa resurser för att få mat i magen och tak över huvudet, snarare än vinstmaximering. Och dessutom av boken en rätt salvelsefull väckelsepredikan för animismen – alltså idén att allt i naturen är levande subjekt, i någon mening besjälade.
Jag överdriver inte här, författarna Pella Thiel och Henrik Hallgren argumenterar uttryckligen för att en animistisk syn på existensen och verkligheten är den rätta. De har ett utförligt – men inte helt slutgiltigt – resonemang om i vilken mening ett träd eller ett berg ska anses medvetet/besjälat/levande. Att en växt kan interagera långsiktigt meningsfullt och ändamålsenligt med sina omgivningar, ofta på ett ganska komplext sätt, ska det klassas som intelligens? Och förutsätter det inte ett medvetande?
Ja så öser de på – med citat från gamla greker och schamaner och ekofilosofer så jag närapå storknar, och som ofta framstår mer som retorisk grannlåt än som hållbara referenser eller paralleller. Den verkliga lagen växer ur landskapet, kan de skriva, och mena det som en bokstavlig, konkret självklarhet. Jag tycker det är ett obegripligt påstående.
Men bokens grund av substans och saklighet är ändå så solid att den inte dränks i ordsåsen. Och de ideologiska resonemangen läggs fram i öppen dager för läsaren att ta ställning till.
Författarna är aktivister och agitatorer. De har sikte på det radikala slutmålet: en avteknologiserad värld, där människan inte utnyttjar naturen utan lever i jämlikhet med den, där vi “låter världen vara”. Det tror jag är en ganska svåruppnådd utopi. Ändå kan juridisk status för ekosystem vara kraftfulla verktyg. Det jag saknar mest i boken är ett större intresse för vilka argument för naturens rättigheter som kan vara giltiga för den som inte är animist. Men det får jag kanske fundera på själv.