Marie Ndiaye inleder sin nya roman ”Min är hämnden” övertydligt när huvudpersonen tar sig för pannan för att känna efter om hon blöder.

Historien om den medelålders advokaten Maître Susane, som aldrig får ett förnamn i berättelsen, inte heller hennes föräldrar, liknar ett tornerspel iscensatt av en okänd härskare. Insatsen är hög, klassamhället en roulett där en förlust innebär döden.

Nu är det gynnade barnet ur arbetarklassen ett med sin titel, och därmed också hemlös och främmandegjord, som så ofta i det här författarskapet där mödrar och döttrar skärs isär av den utbildning som skulle befria. I romanen ”Min är hämnden” (översatt av Ragna Essén) följer författaren sin vana trogen klassresans alla ärr i samhällskroppen.

Klassresorna är många i den svenska litteraturen den här våren, fångade i plågsamma scener av bland andra Zara Kjellner, Nina de Geer och Nina Wähä. Symptomatiskt är det de så kallade hushållsnära tjänsterna som står i centrum. Hushållerskorna, städerskorna, au-pairerna med ursprung långt borta. Det är en bild av det nya Sverige, som ekar av det gamlas tjänsteandar i svartvitt som var så vanliga i romaner och film från 1900-talet.

Också hos NDiaye står en städerska i centrum, och med henne den nya klassens hyckleri och skam, som Maître Susane också måste iklä sig. Såret skaver fast det inte syns än.

Läget blir akut först när advokaten får en ny klient, den rika herr Principaux som vill att hon ska åta sig försvaret av hans hustru som dränkt parets tre små barn. Också mamman är en klassresenär, och morden kanske ett sätt att befria barnen.

Skildringen av äktenskapet och föräldraskapet är en kvävande tät skräckskildring – romanens thrillerinslag.

Men NDiaye förvandlar den till en spökhistoria som vibrerar av samtidens migrationsströmmar i en mix av Edgar Allan Poe och Charlotte Gilman Perkins gotiska  novell ”Den gula tapeten”. Barn ylar som hundar. Maître Susanes städerska lagar mat som väcker hemska känslor (laddningen kring maten känns igen  från NDiayes ”La Cheffe”, på svenska 2018).

Och hela tiden – det är skräcken – ägnar sig huvudgestalterna åt till synes ovidkommande detaljer. Jagar minnen och repliker medan världen faller samman. Vem talar? Vem kan man lita på?

Spökhistoria. Surrealistisk drömvärld. Friktionsfylld samtid. Marie NDiaye snärjer sina läsare på alla nivåer. Alla sår vi fruktar håller hon öppna i trollbindande illavarslande romaner.