Taylor Swift närmar sig två årtionden i musiken. Att intresset för rösten, som en gång travade igång karriären med country, är intakt vittnar helgens datakrasch på Spotify. ”Midnights” är det mest spelade albumet någonsin under en dag i tjänstens historia. I en timme resulterade världens nyfikenhet i ett ”strömavbrott”.

Alla som förväntat sig att Swift skulle ta vid där vi hörde henne senast, på folkiga albumen ”Folklore” och ”Evermore”, eller nyinspelningarna av de tidigare albumen ”Red” och ”Fearless” (de som hon gjort på nytt för att återta rätten till sina sex första album, efter fejd med dåvarande musikbolaget) fick, inte oväntat, fel. 

Istället blir det syntar och pop i stil med storsuccéer som ”1989” och ”Reputation” tillsammans med hennes trogne producent Jack Antonoff (som också hörs med Lana Del Rey, Lorde och andra). 

Temat är sömnlösa nätter. 13 sådana. Vi får följa med i det som jag tror PO Enqvist kallade dygnets 25:e timme. Till de tankar och tvivel som kommer till oss när mörker, tystnad och trötthet tar över. Mycket handlar om kärleken. 

Mitt-i-natten är kanske inte precis klockslaget för rungande refränger. Just sådana saknas på ”Midnights”. Både produktion och komposition är lite mer avaktande och dämpade den här gången. Antonoff och Swift har koncentrerat sig på att förfina ljubilden och musikmaka stiligt hantverksmässigt. Och även om här finns fina, starka spår som ”Maroon” är denna fullängdare knappast en ny ”Lover”. 

Istället är det i texterna som morgonsolen tittar fram. Taylor Swift har blivit äldre och hennes sätt att reflektera och lyfta blicken klär henne väl. Liksom hennes sätt att sjunga, som ger kraft till hennes berättelse. 

Jag är knappast ensam om att undra hur historien fortsätter nu? Tillbaka till folkviseton, arenarefräng eller uppdateringar av gamla spår. Eller något helt annat? Det känns som om Taylor Swift är mån om att visa vem som håller i kompassen. Och att hon kan göra precis vad hon vill. Frågan är bara om den riktigt stora publiken vill ha fler ”Midnights”?