Sex and the city hade premiär 1998 och brukar beskrivas som nyskapande. Serien handlar som bekant om fyra framgångsrika singelvänner i 30-årsåldern, som i tre av fyra fall är skeptiska mot familjebildning – trots omvärldens förväntningar.
Sex and the city ville säga något om ett begynnande maktskifte mellan (rika) kvinnor och män. Kvinnor behöver inte män, de kan tjäna egna pengar – och kvinnor vill inte bara ha romantik, de vill ha sex också. Det räckte för att vara smått banbrytande i slutet av 90-talet.
Uppföljaren And just like that är långt ifrån banbrytande eller subversiv, men är inte, som man hade kunnat befara, bara en glättig modekaramell till åldrande fans. Den är tvärtom oväntat mörk. Död, alkoholism och en känsla av att livet går på rutin är teman som genomsyrar de första avsnitten av And just like that.
Carrie, Charlotte och Miranda är i 55-årsåldern och har alla gått i förtidspension, eftersom de är för rika för att behöva jobba. Samantha är som bekant ute ur bilden eftersom skådespelare Kim Cattrall inte ville vara med längre. Det är synd eftersom Samantha är den enda riktigt sympatiska rollfiguren. Samantha har också alltid varit den som legat mest och kanske är hennes frånvaro ett skäl till att And just like that inledningsvis är nästan helt renons på sex. Om det är för att HBO befarar att publiken inte vill se 55-åringar nakna eller för att sex inom mångåriga äktenskap inte är lika dramaturgiskt drivande som singelsex är oklart.
Seriens stora brist handlar dock om något annat. Sex and the city har alltid varit befolkat av nästan enbart vita människor och serien överlag var tämligen heterosexuell (Stanford räknas knappt, en av tv:s plattast skrivna rollfigurer).
Serieskaparna har tagit till sig av denna kritik på sämsta tänkbara sätt. Scenerna där Miranda är så rädd för att säga fel saker inför sin svarta juridikprofessor och därför såklart säger allt fel är ett riktigt lågvattenmärke. Den här typen av humorinslag – att det jobbiga med rasism är att man som vit kan råka misstas för att vara rasistisk – var ganska vanliga för ungefär 20 år sedan (hej Ricky Gervais i The office), men har tack och lov mestadels försvunnit. Förutom från And just like that, där även Charlotte tokar till det och går på desperat jakt efter en svart person att bjuda på middag för att inte hennes nya, coola, svarta vän ska tro att hon inte har andra svarta vänner.
Även seriens behandling av icke-binära och transfrågor känns väldigt ”jaha, jag antar att vi måste ta ställning till det här också på något sätt” – då hade man lika gärna kunnat låta bli.
Jag saknar även Carries berättarröst under avsnittets gång, som försvunnit sedan hon inte skriver krönikor längre, och det känns lite tråkigt att man lämnat både de (roliga) humoristiska inslagen därhän. Men jag gläds åt att man fortsatt traditionen med att låta henne dra hysteriskt dåliga techordvitsar. Repliken ”He was too tinder?” om en väns gråtande Tinderdejt känns som en värdig arvtagare till ”Im not that kind of google”.
Recensionen omfattar fyra av totalt tio avsnitt.