I början av 1900-talet, hände det att fotograf tillkallades för att ta en familjebild just när någon hade dött. Även om det var försent så fanns den döda i alla fall förevigad, uppstagad bland sina familjemedlemmar. Den långa slutartiden ledde ofta till att den döda stilla kroppen var den enda som fångades med skärpa på bilden. Ett slags negativ av verkligheten där de levande ser ut som suddiga spöken och den döde stirrar med tom blick skarpt in i kameran.

Dessa dödens fotografier utgör en slags urbild i Mascha Schilinskys märkliga och mäktiga film som utspelar sig under olika tider men på samma gård i nordöstra Tyskland.

Schilinsky rör sig sömlöst mellan tider, det är 1910-tal och lilla Alma leker med sina systrar och busar med pigorna. Så plötsligt 1940-tal och en ung, enbent kvinna hoppar omständligt fram på kryckor. Det ska visa sig att hon snört upp ena benet bara för att se hur det känns. Hon spionerar ofta på sin gamle sängliggande morbror Fritz som bara har ett ben.

Vad som hänt Fritz får vi reda på långt senare, även varför Angelikas mamma aldrig lärt sig skratta vid rätt tillfällen. Hon skrattar bara nervöst när det inte alls är läge. Angelika är tonåring i 1980-talets DDR och vill bort från gården, männens blickar och mammans traumatiska minnen. Hur trovärdigt är förresten minnet? Minns man ens sig själv, eller bara andra genom den kameralins som är ögonen?

Det är en film som inte bara rör sig mellan tider, också mellan kropp och ande. De döda är ständigt närvarande, och på sätt och vis händer allting samtidigt. Ändå är den kroppsliga verkligheten brutalt närvarande, förstärkt av en närgången ljuddesign och en variation av olika mer eller mindre korniga bilder.

Schilinsky säger i en intervju att arbetet med filmen präglades av ”darlings only”, en vansklig metod jämfört med den vanligare ”kill all darlings”. Det är imponerande hur hon får ihop det. En kör av röster och öden, ett slags nytt och krångligt ackord som lämnar en med känslan av att ha fått syn på något tidigare okänt. Och att vara helt överkörd.

Fler filmrecensioner här.