En sak är säker: huvuden kommer att rulla när Mikael Håfström dramatiserar Stockholms blodbad. Att de gör det med en så grov humoristisk inramning kommer som lite en överraskning, men det är klart; norske författaren Erlend Loe har varit med och skrivit manus.
Det börjar dock allvarligt Ridley Scott-mastodontiskt med en snötäckt skog och den stumma Freja på kaninjakt. Snart är hon själv jagad när hon råkar på de legosoldater som är på väg upp mot Stockholm för att göra sig kvitt den uppkäftiga Sten Sture.
Med självdistans och en jätteglimt i ögat presenteras de danska jävlarna på Quentin Tarantino-vis som ”Evil man”, ”Man with scar” och ”The King”. Kungen är den danske Kristian II, som i svenska historieböcker går under namnet Kristian Tyrann.
Blodet sprutar redan innan den famösa finalen på Stortorget. Freja och hennes styvsyster Anne ser hela sin familj bli slaktad och drivna av hat drar de mot Stockholm för att hämnas på Kristian och hans män. Och inte minst: den lömske förrädaren Gustav Trolle.
Historielektionen sitter i stora drag, även om det är en snurrig historia med skiftande allianser och oväntade förvecklingar. Anakronismerna står som spön i backen, medvetet inbakade för komisk effekt. Den vilsne yrkesmördaren Didrik och Kung Kristian samtalar som vore de på någon slags vrickad maskulinitetskurs, det dansas erotisk rave på slottet och aldrig har så många ”motherfuckers” uttalats på 1500-talet.
Allt är överdrivet. Mälardalen är ett dramatiskt bergslandskap som liknar en blandning av Alperna och Ångermanland, den hämndlystne ärkebiskopen Trolle är ond och beräknande i kvadrat, Sten Sture är naiv på gränsen till lågbegåvad och Kristian Tyrann är en ständigt skämtande psykopat: Claes Bang i högform, dessutom i fantastiska kråsblusar.
Roligt är det, men på bekostnad av de stora känslorna som från början förkroppsligas av den tysta Freja (Alba August) och Anne. Håfström har valt att göra en frejdig slasherkomedi och förmodligen hade blodbadet i Gamla stan varit outhärdligt att se i en mer allvarlig ton.